Krönika: Jakt & Jägare 3 2017

Texten har tidigare publicerats i Jakt & Jägares marsnummer 2017, den 25:e krönikan. Det är sjukt hur snabbt tiden gått.

För mig och säkert för många av er läsare är mars och resterande månader under vårvintern synonyma med att sitta ute vid en å eller glänta med en rykande kopp kaffe, känna hur värmande solstrålar smeker över ansiktet och hur livet återigen är på väg att erövra markerna efter månader av en lång, mörk och kall vinter.

Våren är en utmärkt årstid att jaga bland annat räv, mård, nötskrika och bäver på. Dels för att de ofta syns väl mot den eventuellt kvarliggande snön och dels för att det är just på våren de ofta kan göra störst skada, i alla fall om vi pratar bäver.

Bäverjakten har gått och blivit en av mina absoluta favoritjaktformer. Det är något speciellt och lugngivande att sitta en eftermiddag vid en nyupptinad sjö eller å och bara njuta av tystnaden. Att återigen få känna pulsen och adrenalinpåslaget stiga när bävern ljudlöst glider fram inom skotthåll och till sist presenterar sig i ett perfekt skottögonblick.

Det hela känns som en slags belöning för att du tagit dig igenom den mörka och viltfattiga vintern, i alla fall här i Norrlands inland, där det inte finns så mycket att jaga under vintern. Om man bortser från jakt efter toppfågel, hare, räv och annat små- och pälsvilt som det under vinterhalvåret är jakttid på.

Under en ganska stor del av de mörka vintermånaderna har jag sett på filmer och serier som handlar om jakt i alla dess former. Jag har däremot blivit allt mer intresserad av dokumentära filmer om så kallade trappers från främst Alaskas vildmarker. Områden där jakt, fiske och fällfångst är en del av inkomsten, en slags nödvändighet för att de ska klara av att leva ute i skogen.

Även om det finns berättelser om män och kvinnor från den gamla goda tiden som förlitade sig på inkomsterna från sina fällfångster här hemma i Sverige så är det ändå mycket kunskap som gått förlorad när traditioner och jaktmetoder inte förs vidare från en generation till nästa. Även om jag själv är bekant med ett par personer som finansierar någon ammunitionsask med hjälp av inkomsten från sin fällfångst så är det ändå viktigt att hålla traditionen och kunskapen levande.

Fällfångst och övrig predatorkontroll går trots allt hand i hand med att leva av det naturen har ett erbjuda. Det går inte att hållbart bruka viltet utan att även ta en del rovdjur av daga, att hålla balansen mellan rovdjur och dess byten ingår i rollen som jägare.

Förutom slagfällor för mindre pälsvilt såsom mård och mink finns det idag även godkända fällor för räv, lodjur, bäver och vildsvin. Man får även snara ripor. I Västernorrlands, Jämtlands, Väster- och Norrbottens län får man även använda sig av fotsnara för räv efter att man genomgått en särskild utbildning. För att få använda sig av slagfälla för bäver och ripsnara måste man även genomgått särskilda utbildningar, vilka oftast kan anordnas genom jägareförbund.

För att få använda sig av slagfällor för mård och mink behöver du ingen jägarexamen, men väl ett statligt jaktkort och tillstånd att jaga på marken du använder fällan på. Fällor måste även tydligt märkas med namn, adress och telefonnummer till den som satt upp den oavsett om de är gillrade eller inte.

Istället för att märka upp sina fällor med namn, adress och telefonnummer såsom vi idag är tvingade till bör vi istället märka fällorna med det så kallade Jägar-ID som finns på Jägarexamensintyget som finns att ladda ner från Naturvårdsverkets hemsida. På så sätt riskerar de som använder sig av fällfångst inte att ovälkomna personer kommer att göra en påhälsning hemma hos sig.

Christer Mattsson

Krönika: Jakt & Jägare 1/2 2017

 

Texten har tidigare publicerats i Jakt & Jägares papperstidning nummer 1/2 2017. 

Sedan allt fler privatpersoner äger terrängfordon har även markskadorna efter terrängkörning ökat i stora delar av landet. Framförallt är det skador på våtmarker och ömtåliga marker i fjällområdena som oroar landets länsstyrelser som på olika sätt agerat för att minska skadorna.

Länsstyrelsen i Jämtland drog av denna anledning tillbaka det generella undantaget för jägare att med hjälp av terrängfordon ska kunna transportera sig från närmsta väg till sin jaktstuga i samband med övernattning vid till exempel älgjakt inför jaktsäsongen 2015/2016. Tidigare har jämtländska jägare haft möjlighet att ta sig ut till jaktstugorna med hjälp av terrängfordon även under de perioder som det inte finns snö på marken. Ett förfarande som enbart är tillåten i samband med skogs- eller jordbruk och för statliga eller kommunala tjänstemän i tjänsteärenden. Och för jägare för att kunna transportera ut fälld björn, älg, hjort eller vildsvin till närmsta väg.

All annan terrängkörning med motorfordon är enligt lag och förordningar förbjuden, förutom när det är så pass mycket snö eller is att man kan färdas i den utan att mark eller vegetation riskerar att bli förstörd.

Precis som de flesta redan är medvetna om är det enligt jaktlagstiftningen inte tillåtet att jaga med hjälp av motorfordon. Man får dessutom inte transportera vapen vid körning i terräng, med vissa undantag, varav utforsling av fällt vilt är en av dessa.

I Terrängkörningsförordningen står det dock att man får transportera oladdat vapen i motorfordon på skogsbilvägar och enskilda vägar då dessa inte anses som terräng. Man måste däremot ha ett tillstånd från mark- eller vägägaren för att få använda vägen. Vid snö och om vägen är oplogad får man även använda sig av snöskoter på vägen och då får oladdade vapen tas med utan ett särskilt tillstånd från länsstyrelsen, men du får inte lämna vägen med vapnet i pulkan.

Krångliga och länsspecifika regler försvårar för svenska jägare. I dagsläget är det tillåtet att ha med sig sitt oladdade klass 3, 4 och hagelvapen nedpackat i skoterkälken även utanför vägar i Norr- och Västerbotten. Detta är just specifikt för dessa två län, men inte i resten av landet, vilket försvårar en jämlik viltförvaltning och jaktutövande.

Enligt de båda länsstyrelserna har man gjort detta för att underlätta jakten i bland annat renbetesområdena. För att ingå under den generella dispensen i de två länen måste man däremot ha 5 kilometer från närmsta bilväg, men det är även där de slutar vara lika.

För att få använda skoter vid jakt i Norrbotten får man därutöver enbart förflytta sig en gång per dag, snöskoterns motor måste ha varit avstängd i 10 minuter och jakt får enbart ske 500 meter eller längre från skoterns uppställningsplats dygnet skotern nyttjats. Regler som länsstyrelsen i Norrbotten helt och hållet hittat på själv.

Att det är svårare att till exempel jaga älg i Norrlands inland än i Mellan- eller Sydsverige har jag skrivit om tidigare, vilket än en av anledningarna till att vi har olika jakttider beroende på var någonstans man jagar. Detsamma gäller givetvis även småviltsjakten. Att ha möjlighet att ta med sig sitt oladdade vapen ut på fjäll eller vidsträckta myrar nedpackat i skoterpulka borde inte enbart vara en möjlighet för jägare i Norr- och Västerbotten.

Istället borde länsstyrelserna även göra detta möjligt för jägare som har långt till sin jaktmark i stora delar av inlandet, där frånvaron av plogade vägar, mörka dagar och högt snödjup försvårar jakten på framförallt småvilt under vinterhalvåret.

De generella undantag som finns i de två nordliga länen borde med andra ord även sträcka sig över vissa delar av Jämtlands och Dalarnas län. Man borde vidare även ta sig en funderare kring om man samtidigt skulle tillåta transport av klass 1 och 2-vapen i terräng när man liks är i gång.

Även de jägare som är rörelsehindrade möts av de problem som skapas av att det inte finns en rikstäckande praxis i terrängkörningsfrågan. Just personer som är rörelse- eller funktionshindrade kan via enskilda dispenser från länsstyrelserna använda sig av terrängfordon vid jakt. De kan även sitta i bilar på till exempel älgpass.

Det skiljer sig dock mycket mellan landets olika länsstyrelser beroende på inom vilket län jägarna är bosatta. Om man som rörelse- eller funktionshindrad jägare ansökt om dispens i ett län gäller det inte i ett annat, vilket rimmar illa med hur landet Sverige ser sig självt.

Trots att landsbygdsminister Sven-Erik Bucht lovat att det skulle bli en förändring på detta redan innan jaktåret 2016/2017:s början har dessvärre inte mycket skett. Nu är det bara att hoppas att han hinner få något gjort i saken innan nästa höst, såhär kan vi ju inte ha det.

Christer Mattsson

Krönika: Decemberkrönikan

Texten har i viss form tidigare publicerats i Jakt & Jägares decembernummer 2016.

Vi är förmodligen många som förknippar vintermånaderna med att mata småfåglar med solrosfrön eller talg på en snöig gårdsplan och likaså kanske även stödutfodring av de fåtal rådjur som uppehåller sig vid samhällena för skydd från rovdjur och födosök. Vintern förknippas även starkt med att åtla in rävar och vildsvin för att kunna få en större överblick av hur markens bestånd ser ut eller som ett relativt säkert sätt för att man helt enkelt hålla populationerna i schack genom en lugn och selektiv avskjutning.

Rätt utförd är åteljakt både en effektiv och etiskt försvarbar jaktmetod och jag vill nog till och med gå så långt att jag även kallar den utmärkt. I alla fall i förvaltningen av mindre rovdjur som räv till större klövvilt som vildsvin. Med det skrivet bör man dock skilja på åteljakt och utfodring, vilket blir extra viktigt nu under vintern, då viltet ibland kan ha svårigheter att hitta tillräckligt med föda naturligt.

Det finns dock även jägare som utfodrar vilt även utanför de månader som viltet har svårt att hitta föda naturligt, vilket är med och gör främst vildsvinen en björntjänst genom att ge dessa ett dåligt rykte bland jordbrukare. Eller de som väljer att utfodra med sådant som man egentligen inte borde utfodra med.

Som ett svar på att få bukt på en på vissa platser överdriven utfodring och de viltskadeproblem som orsakas av den kom regeringspartierna tillsammans med Vänsterpartiet med en proposition vid namn ”Vildsvin och viltskador” i mitten av juni. Förslaget innehåller både förbud mot eller införa villkor om utfordring under vegetationsperioden, men även förenklingar kring användandet av åtelkameror och en snabbare handläggning av jakt efter de fyra stora rovdjuren.

Bakgrunden till propositionen öppnades upp genom att alliansens jaktlagsutredare redan 2014 föreslog ett förbud av utfodring av vilt under vegetationsperioden. Utredaren föreslog däremot även att det enbart skulle behövas en anmälan istället för ett tillstånd för åtelkameror och att inte avledande utfodring och åteljakt skulle begränsas.

Ett intressant inslag kring just åtelkamerorna var att de enligt jaktlagstutredningen enbart skulle vara igång mellan klockan sex på eftermiddagen till klockan sex på morgonen dagen efter. Detta helt enkelt för att minimera risken att allmänheten skulle kunna hamna på bild, vilket också var ett krav om man skulle kunna ta bort tillståndsbehovet.

Riksdagen röstade emot de delar av motionen som handlade om utfodring, men höll med om att mål i domstol som handlar om jakt efter björn, järv, lo eller kungsörn ska handläggas skyndsamt. Majoriteten höll även med om att det i vissa fall kan finnas ett behov av att reglera utfodring av vilda djur, men att det vore att gå för långt med ett generellt förbud inom större områden och utan en tidsbegränsning.

Riksdagen biföll även att det regelverk gällande åtelkameror borde ses över och att man istället för som i dagsläget behöver tillstånd enbart borde kunna anmäla sitt kamerainnehav, något som ligger helt rätt i tiden. Trots att riksdagen redan under förra året uppmanade regeringen att det borde ske ett undantag från tillståndsplikten för åtelkameror så har det däremot ändå inte hänt mycket på den punkten.

Det är både underligt och beklämmande att det tar en sån tid för regeringen i åtelkamerafrågan då en legalisering av användandet för sådana enbart skulle hjälpa till i förvaltningen av de svenska viltstammarna.

En svensk viltförvaltning bör dessutom, precis som majoriteten i Riksdagen tycker, drivas genom jakt, inte svält. Att då hjälpa jägarna i detta genom förenklingar och förbättringar i jaktlagen torde enbart ses positivt. Om man på riktigt menar att man vill få bukt med vildsvinsproblematiken i Syd- och Mellansverige bör man förutom åtelkameror även se på större möjligheter att använda sig av portabel belysning i samband med jakt i en större omfattning.

Vidare borde man få bukt på problemen med licenshanteringen hos Polismyndigheten. Jag skulle nog dessutom gå så långt att jag skulle vilja flytta ansvaret över vapenlicenserna från Polisen till en egen jakt- och viltmyndighet. Det skulle trots allt kännas bättre om licenserna handlades av någon annan myndighet än den som avsiktligt försöker begränsa ett legalt vapenägande genom att misstolka lagar och sprida desinformation kring ett legalt vapenägande.

En annan lösning på problemen kring licenshanteringen är att godkända och specialiserade vapenhandlare om möjligt ska kunna utfärda vapenlicenser till jägare som redan har licenser i en högre vapenklass och på så sätt inte behöver bli godkända vapenägare. Vi ska inte behöva få fler vapenhandlare i konkurs än vad vi redan fått. Det finns trots allt en hel del att förändra och förenkla i det svenska jakt- och vapenlagstiftningen.

Christer Mattsson

 

Krönika: Novemberkrönikan

Texten har tidigare publicerats i Jakt & Jägares novembernummer 2016. 

Trots att dimman låg djup över dalen, hösten åter erövrat skogen och på riktigt gjort sig hemmastadd kändes det ändå som att det var någonting som fattades. Gevär med ljuddämpare, högförstorande kikarsikte, stolryggsäck och termos. Vattentät jaktradio med tillhörande SÄPO-hörsnäcka, GPS-pejl med extrabatterier, matsäck och ammunition. Ullunderställ, membrankläder och kniv med buköppnare. Jag gick återigen genom utrustningen och kom på att det nog ändå var den där rätt så dyra, trebenta skjutstödet som jag kommit på att jag behövde till septemberjakten som fattades.

Just där och då satt jag alltså mitt i den nordjämtländska barrskogen och reflekterade över det hela. Att jakt gått från att vara det naturliga sättet att skaffa föda, en slags inkomstkälla som gav föda från skog till bord till att bli en riktig prylsport. Verktyg och förfinad teknik som på många sätt förenklat den, och samtidigt gjort oss som utövar jakt allt sämre jägare. De prylar som vi mer än gärna inkluderar i jakten har på många sätt förenklat den, men samtidigt gjort oss mer sårbara. Utan densamma är vi inte längre lika säkra, eller för den delen framgångsrika i vår roll som jägare. Jag är absolut inget undantag, även om jag gärna vill tro det. Eller för den delen skrivit krönikor som säger just detsamma.

Men trots detta har teknikutvecklingen även gjort oss mindre lika och mångfald har alltid berikat. Nuförtiden kan byälsten fortsätta vara i skogen med jaktkamraterna om han använder sig av de hjälpmedel som är nödvändiga för att han eller hon ska kunna sätta ett säkert skott i viltet. Med hjälp av detta har personer med olika slags handikapp fått större möjligheter att jaga i och med att moderna jaktvapen blir lättare, säkrare, mer snabbrepeterade och tekniskt utvecklade. Att anamma de hjälpmedel som kan hjälpa till att få ett säkert skott mot vilt, bedöma avstånd och se vad det är för slags djur har alltid varit en självklar del av jakten.

Att det därmed fortfarande finns en relativt stor misstänksamhet för jaktvapen med ett annat utseende än ”hur de alltid sett ut” är därför aningen underligt. Vapen, såsom allt annat måste få utvecklas, liksom andra verktyg vi människor använder oss av. Finns det material som är styvare, starkare och lättare borde vi även inkludera dessa inom så stor utsträckning som möjligt. Finns det kolvar som är mer ergonomiskt anpassade och med ställbar kolvkam och kolvlängd, kolvar med ett flackare pistolgrepp än vad morfars gamla mauser var bjuder vapnet troligen också in till ett annat slags skytte.

Kan vi genom kameralinser se vilket djur hunden jagar, besöker åteln eller viltväxlar och därigenom välja att undanta ett område eller bryta en såt bör vi också använda oss av dessa. Som vanligt är lagstiftningen obönhörligen efter och ofta visar de sittande politikerna ett väldigt svagt intresse i frågan, majoriteten håller inte på med jakt eller skytte. För mig är det fortfarande underligt att man behöver licens för att få ha en ljuddämpare till en älgstudsare, eller ett tillstånd för att få sätta upp en åtelkamera.

Trots detta så är det däremot ofta vi jägare som sätter käppar i hjulen för oss själva. Det är bland annat genom bilder på illa anordnat vilt som ligger blodiga, urtagna och sönderskjutna som jakten till slut kommer att begränsas och den världsunika acceptansen för jakt med stor sannolikhet kommer att minska. Facebook, Instagram, Twitter och andra sociala medier har under september och oktober månad helt och hållet översvämmats av bilder med en jaktlig anknytning.

Ofta är bilderna blodiga där man visar den ocensurerade verkligheten, att ett djur måste dö för att en annan ska kunna äta det. Trots att det förmodligen inte kommer som någon direkt överraskning för någon av er som får den här krönikan i näven så är det ändå majoriteten som bestämmer. Och majoriteten är tyvärr inte jägare i dagens samhälle, utan stadsboende som sällan reflekterar över liv och död, aktivt måste skjuta, fånga eller gräva upp det de vill äta för dagen.

Av just den anledningen är det extra viktigt att jägare land och rike runt verkligen tänker en extra gång innan de lägger ut en bild på ett vilt, även om lyckan är total och att ni ärat det innan genom att lägga en hand på det, tacka för dess liv eller på något annat sätt hedrat det. Att ni gjort det ser knappast den som får bilden rakt i sitt flöde på ett socialt medie. Speciellt när det är enkelt att lägga en grankvist eller ett höstfärgat blad över ingångs- eller utgångshålet, flytta kroppen från blodpölen eller att stoppa in tungan i käften igen.

Christer Mattsson

Krönika: Oktoberkrönikan

Texten har tidigare publicerats i Jakt & Jägares oktobernummer, 2016.

Trots att höstmörker, regn och frost återigen erövrat landets norra delar så är det ändå någonting speciellt med oktober. Att känna den där friska, kristallklara luften ute i den karga fjällskogen en tidig morgon är jag beredd att betala mycket för, som ni kanske förstår efter min senaste krönika här i Jakt & Jägares septembernummer. Oktober, liksom de övriga av jaktårets första jaktmånader, är oftast fylld av förväntan, längtan och om du har Diana vid din sida, eller helt enkelt bara en gnutta tur, kanske även euforisk lycka.

För några av er som läser den här texten har älgjakten alldeles nyss börjat, i alla fall på hemmamarken, men för oss som jagat älg sedan september är det ändå inte särskilt sällan man anser att det är oktober som är den riktiga älgjaktmånaden. Många jaktlag hemomkring har dessutom just lagt om den egentliga jakten till att främst jaga älg i oktober, särskilt på de områden som infört taggrestriktioner under septemberjakten.

Det är trots allt inte först i oktober som älgarna brunstat ifrån sig, hundarna och dess förare kommit in i den där absoluta toppformen och det är samtidigt inte sådär onödigt varmt som det kan vara under de två tidigare jaktmånaderna. De som ändå valt att jaga älg i september behöver däremot den där extra tiden som kan krävas för att fylla sin tilldelning innan snödjupet blir för stort och kylan för hård, vilket jag ändå förstår om man jagar i Norrlands inland.

Även om det är just främst augusti som kan vara olidlig varm för både hundar och villebråd så är det ändå den månad som jakten på en av Skandinaviens mest välpälsade, och farliga, vilt är belägen. Jag är av den anledningen fundersam till om det måste till en förändring kring att jaga ett så stort, och värdefullt djur, björn på en av årets varmaste månader. Speciellt eftersom det ofta tar en stund för länsstyrelsens personal att ta sig till platsen för att besikta de björnar som fälls, men även för att temperaturen i många fall kan skada hundar och det kött eller den päls man bör ta reda på efter att man skjutit sitt livs björn.

Björnjakten har dessutom tidigare i år återigen kantats av dåligt omdöme där man genom att lägga ut olovliga åtlar bestående av melass, havre och slaktrester från både älg och tamdjur fått jakten att bli inställd på sina håll. Eller att man använder sig av olika slags motorfordon för att genskjuta vilt när hunden väl kommit igång. Just det sistnämnda kan jag däremot förstå om man jagar vid hårt trafikerade vägar, där borde även jaktlagstiftningen mildras så att man har den möjligheten att snabbt kunna ta sig till vägen om man är rädd för jakthundens liv och hälsa. Men sätter man sig i en bil för att hinna fram och skjuta det djur som hunden driver borde det fortfarande räknas som ett jaktbrott, oavsett djursort.

Att dessutom använda sig av illegala åtlar för att locka björn är inte bara feltänkt för björnarnas skull, utan även för att man förstör för de jägare som inte använder sig av dessa. Dessutom finns det risker med att jaktkritiska personer även de kan använda sig av samma metod för att sedan anmäla dessa i syfte att begränsa jaktutövandet i ett område.

Jägare och allmänhet borde generellt se med strängare ögon på de som inte sköter sig. Speciellt nu när antalet personer som tar jägarexamen återigen är rekordstort, men även eftersom jägare från nordiska eller europeiska grannländer blir allt fler runt om i landet. I vissa fall kanske man till och med borde tänka om och införa ett guidetvång i områden som tidigare jagats hårt och i många fall oansvarigt från utländska jägare. Fjälljakten är även ett intressant område att ta en närmre titt på från lagstiftarnas sida.

En lösning på det kan vara att man från Länsstyrelsernas sida kan få ett större anslag från viltvårdsfonden och likväl borde de även kunna ta medel från organisationer och föreningar som kan antas vara mindre välsinnade mot ett svenskt jaktutövande. På så sätt kanske jägare dessutom kan vara mer välvilliga till att betala in jaktkortet än vad de är i dagsläget.

Övriga saker i den nuvarande jaktlagstiftningen jag fortfarande inte riktigt förstår och som man från våra politikers sida borde titta närmre på är antalet patroner man får ha i magasinet vid björnjakt. Rimligen borde man inte få färre chanser på sig om det väl går åt skogen i skottögonblicket, även om jag förstår just den lagstiftnings mening. Detsamma gäller även regelverket kring åtelkameror, vilka kan hjälpa till med och avgöra om det finns björnungar i ett område eller inte och därigenom kan styra över eventuell jakt till andra områden.

Christer Mattsson

Krönika: Att hålla drömmen levande

Texten har tidigare publicerats i Jakt & Jägares septembernummer, 2016.

Efter över ett halvårs väntan, förväntan och olika slags förberedelser så var äntligen jaktsäsongen 2016 här och till sist är även september månad. Nu väntar ett par månader fyllda av möjligheter, värme, skratt och svett, men även kanske en del förtvivlan, sorg och ilska.

Trots att jag inte fått ett enda skjutbart vilt in på mig under jakt under den föregående säsongen så ger jag mig ändå ut, det finns i dagsläget väldigt få saker som kan stoppa mig från att jaga just älg med ställande hund hemma i allra nordligaste delarna av Jämtland. Oavsett om det är gassande sol, tornet fullt av ilskna getingar eller om himlen öppnat sig en vecka i sträck. En gång kommer jag ihåg att jag blev så blöt efter en jakt att jag åkte 25 mil tur och retur bara för att hämta kvarglömda regnkläder.

Men det är dock just på grund av dessa anledningar som jag varje år väljer att lägga ner tid, pengar och engagemang. Jag vet däremot inte om det är någonting att skryta med, då de lärda säger att själva definitionen av dumhet är att utföra samma sak två gånger på raken och samtidigt förvänta sig ett annat resultat.

Jakt ska aldrig vara enkelt och vi jägare är nog dessutom en av de målgrupper som konsekvent är ute efter nya utmaningar och förbättringspunkter. Är det inte andra viltarter vi vill jaga så är det andra kontinenter vi vill åka till, andra jaktformer vi vill prova på eller helt enkelt bara prova någonting annat man är ovan vid.

Att ständigt jaga drömmen och att alltid leta efter saker att förbättra hos sig själv och de verktyg man använder sig av i jakten är inte bara viktigt för oss själva, utan även den svenska jaktutövningen. Är vi tillräckligt slipade fysiskt, etiskt och retoriskt finns det ingen ”miljöorganisation” i världen som kan stoppa oss och inskränka rätten att bruka det man äger, eller i alla fall arrenderar.

Som de allra flesta antagligen redan vet bygger jakten på den grundlagsstiftade äganderätten, vilken för övrigt även den blivit en allt hetare potatis efter politikerveckan i Almedalen. Vid ett av de 3824 evenemangen som hålls under veckan så var det just det som regeringens utredare av Skogsvårdslagen som av en händelse ifrågasatte om ett privat ägande av skog är lämpligt. Huruvida hon borde gjort det eller inte låter jag vara osagt, även om det minst sagt kan anses som olämpligt.

Den svenske jägarens jaktdrömmar är dock inte enbart likvärdiga med att vara ute i skogen på jakt efter björn i slutet av augusti, smyga på råbocken den 21 augusti, vaka bäver en vacker aprildag eller att äntligen få syn på den där stora skoveltjuren efter brunstuppehållet i oktober. Den kan också handla om att jaga lejon, buffel, antilop eller impala på Afrikas savanner.

Oavsett om din dröm är att jaga vildren i vårt västra grannland, de största vildsvinsgaltarna i Polen, den där mäktiga, men något för gamla, kronhjorten, lejon på Afrikas savann eller en helt vanlig storoxe i norra Jämtland är det viktigt att hålla drömmen levande. Och att inte låta andra människor se ner på dina drömmar och begränsa dina möjligheter till att uppnå dessa är en vital del av detta

En av mina egna stora jaktdrömmar, förutom att äntligen få skjuta den där stora björnhannen som då och då visar upp sig under septemberjakten hemma i nordligaste Jämtland, eller att åter få syn och en annan chans på någon ättling till den där storoxen som jag bomsköt när jag var ny som jägare, är att jaga vildren i Norge. Dels för att det är relativt små mål på långa avstånd och dels för att det är i oländig terräng.

Det hela är en jakt man med andra ord måste lägga ned pengar, tid, tålamod och en del blod svett och tårar i. Jag vet inte riktigt om det enbart är det som lockar, eller om det även är skyttet där man avlossar skott på relativt litet mål och på ett relativt långt håll. Men precis som med allt annat så lär väl även den drömmen ändra sig när man väl varit över till grannlandet och till sist måste bära hem renen. Som vanligt.

Om man borde skjuta mot vilt på längre håll än 150 meter råder det delade åsikter om, precis som allt annat, men om man känner sitt vapen och all annan utrustning, har tränat skytte på avståndet och i övrigt känner sig säker ser jag inte större konstigheter med det. Speciellt inte heller om man har ett modernare vapen och fullgod optik. Och har en hel del timmar på skjutbanan.

Christer Mattsson

Krönika: Den förberedde överlever

Texten har tidigare publicerats i Jakt & Jägares julunummer 2016.

Att förbereda sig för det oväntade är en slags försäkring för både dig själv och de du bryr dig om. Som jägare är vi dessutom ofta mer utbildade och erfarna än den vanlige icke-jagande medelsvensken. I alla fall när det gäller praktiska saker såsom hur man gör upp en eld, hur man klarar sig hemåt om man gått vilse och hur man håller i en kniv. Eller hur man dödar, tar ur, flår, styckar och till sist tillagar sitt tilltänkta villebråd. Det finns många exempel.

Allt är kunskaper som vi lärt oss genom tidens gång, kunskaper som vi måste kunna och upprätthålla för att få ut mer av den fritidsaktivitet de allra flesta jägare helst ägnar sig åt. Att sitta och vänta på en åtel, att spåra av ett berg, snara ripor på fjället, att skida miltals för att få syn på gammeltuppen eller helt enkelt smyga på ståndskall för en av sina ögonstenar är alla aktiviteter som på ett eller annat sätt gör oss nödgade att lära oss vissa saker. Speciellt om vi vill vara framgångsfulla.

Kunskap är aldrig tungt att bära och det kommer alltid vara den som är förberedd för det oväntade som överlever och som till sist kommer att lyckas. Så har det varit genom historien och så kommer det att förbli. Som ett exempel på det här är den uppfostran vi ger till våra barn, vilka uppmaningar de fått, vilka verktyg vi sätter i deras händer och därmed också den kunskap vi vill förmedla till de generationer som kommer efter oss.

Jag minns än idag hur jag som barn fick min första kniv och hur jag skulle hålla den för att inte skära mig, att jag aldrig skulle springa eller för den delen leka med den. En kniv är ett verktyg som trots allt kan skada andra, men rätt använd är den ovärderlig. Går du vilse och är utan kniv är man död sades det och jag har sedan jag varit liten alltid min kniv nära till hands i bältet när jag är ute i naturen. Med hjälp av kniv, tändstickor, fiskespö och kunskap har jag tillbringat många sommarnätter i skogen och fler kommer det bli. Jag har även valt att lära mig fler saker än vad som vissa anses vara nödvändigt, helt enkelt bara för att vara förberedd.

Principen ovan gäller dessutom med de flesta farligare verktyg oavsett om det är ett kul- eller hagelgevär, en kniv eller en yxa. Utan en ordentlig genomgång av vilken skada de kan tillskapa och hur man bäst undviker olyckor eller skador är dessa på ett eller annat sätt farliga. För mig och säkerligen många av er som läser den här tidningen har förmodligen i en relativt låg ålder fått lära oss hur man på ett säkert sätt hanterar de verktyg som vi använder oss av i jaktutövandet.

Det nya begreppet prepping har dessutom gått och blivit allt mer populärt. Nu är det helt plötsligt inte bara underliga personer med foliehattar på huvudet som förvarar drivmedel, vatten och matkonserver i förråd. Det är inte bara ensamma män som tror att undergången är nära som har elverk, solceller kopplade till batterier i förrådet eller en väska med saker som kan komma till handa om det oväntade trots allt skulle hända.

Preppers, det vill säga de män, kvinnor och barn som förbereder sig för det oväntade vet dessutom hur förnödenheterna ska användas på rätt sätt. Det står till och med i Bibeln att ”genom att ge en man en fisk är han är mätt för en dag, men genom att lära honom fiska är han mätt för livet”, fritt citerat. Trots att jag aldrig riktigt tagit mig igenom någon av de heliga texterna, även om jag försökt, blivit döpt och konfirmerad, så stämmer ordspråket ganska väl. Utan kunskap att använda de verktyg vi en dag kan bli tvingade att använda oss av är de väldigt lite värda.

Och efter att Sverige allt oftare drabbas av olika extrema väderfenomen såsom översvämningar, stormar, kraftigare snöfall och med en allt oroligare omvärld är det förmodligen väldigt sunt med privatpersoner som lär sig att använda de verktyg som man kan behöva när något oväntat inträffar. Personer som dessutom passar på att bunkra upp med några konserver, stearinljus, batterier, transistorradio, trangiakök och kanske till och med installerar en vedspis som även kan hjälpa till att värma upp huset. Vi kan och bör inte lita på att det kommer någon som räddar oss när skiten träffar fläkten. Att vara förberedd för det oväntade är ett friskhetstecken.

Christer Mattsson

Krönika: Ur askan, i elden

Naturvårdsverket föreslog i mitten av april i år i ett yttrande till regeringen att de bland annat skulle kunna stävja en del i vargproblematiken genom att alla beslut som rör vargjakt ska vara beslutade och väl förankrade redan året innan. En sak som minst sagt kan förminska den problematik som varit under de senaste åren där miljöorganisationer systematiskt överklagat jaktbeslut bara några dagar eller timmar innan de ska verkställas.

Verket föreslog även att de bland annat ska kunna överklaga jaktbeslut även på andra arter än de större rovdjuren, fast då enbart hos en av landets 12 förvaltningsrätter, nämligen Luleå förvaltningsrätt. Mer om det kommer dock längre ner i texten.

Yttrandena från remissinstanserna har sin bakgrund i regeringens promemoria ”Ändring av jaktförordningen och förordningen om allmänna förvaltningsdomstolars behörighet” som skickades ut under början av mars 2015 från Näringsdepartementet. Näringsdepartementet är numera det departement som ansvarar över bland annat regeringens landsbygds-, skogs-, lantbruks- jakt- och fiskefrågor och slogs ihop med det före detta landsbygdsdepartementet i och med den socialdemokratiska och miljöpartistiska regeringsbildningen 2014.

Det totala antalet remissinstanser för regeringens promemoria var 51 stycken varav de flesta var landets olika länsstyrelser, men även Världsnaturfonden, Svenska Jägareförbundet, Jägarnas Riksförbund, Naturskyddsföreningen och Lantbrukarnas Riksförbund var representerade i listan. Svaren skulle dessutom vara inlämnade senast den 20 april 2016. Promemorian innehåller inte heller enbart de ovan nämnda förslagen, utan man föreslår även en del förändringar i den svenska jaktförordningen, vilken i anknytning till jaktlagen reglerar jaktens utförande i landet.

Promemorian går därmed att från början vara ett välkommet förslag för att försöka få bukt med den svenska havererade förvaltningen av våra stora rovdjur till att vara lite sisådär mellanmjölksaktig. Efter de olika turerna i vargfrågan ansåg regeringen att det därutöver de ovan nämnda förslagen vore logiskt att föra in en domstolsprövning som även skulle gälla för övriga skyddade arter. En bisats som i värsta fall kan få betydande konsekvenser för jakten på bland annat björn, lodjur, skogshare, bäver, gråsäl, järv och mård. Och där man därutöver från regeringens håll vill att Fågeldirektivet ska kunna räknas med.

Just det sistnämnda blir särskilt intressant då förslaget med andra ord även kan innebära att förvaltningsrätten har rätt att stoppa jakt på både de ovan nämnda arterna och därutöver skogsfågel såsom järpe, orre och tjäder. Arter som på något sätt inte hotas av jakt i Sverige, men som Europeiska Unionen ändå klassat som sällsynta och skyddsvärda ur ett centraleuropeiskt perspektiv. Helt enkelt någonting som vi svenska jägare och naturbrukare fick med på köpet från vårt medlemskap i EU.

Förslaget som från början hade kunnat medföra något riktigt sunt och välbehövligt till landets havererade rovdjurspolitik har nu med andra ord utvecklats till någonting som kan försvåra jaktutövningen för ett flertal av landets hundratusentals jägare. Och jag är kritisk till att om förslaget i sin helhet går igenom och Naturvårdsverkets jurister får som de vill kan vi med andra ord räkna med att den tragikomiska överklagandecirkusen i framtiden inte enbart kommer att handla om vargjakt, utan nu istället nästintill all småvilts- och rovdjursjakt.

En annan, mindre negativ del i förslaget och som dessutom kan komma oss svenska jägare till nytta är att överklagandena nu enligt förslaget enbart kommer att behandlas på en och samma plats och då på förvaltningsrätten i Luleå. Det hela kan om vi har tur medföra att förvaltningsrätten där då har en större möjlighet att bygga upp en kunskapsbank och en stab som möjliggör snabbare och kanske även något mer genomtänkta beslut i denna viktiga del av de svenska jaktfrågorna.

Det hela kommer minst sagt att bli en intressant fråga och jag hoppas verkligen inte att det bara blir en kortsiktig lösning, utan istället kan utformas till någonting som både de svenska jägarna, landsbygdsborna och rovdjursstammarna har till godo och som förenklar den svenska rovdjursförvaltningen.

Som överklagandecirkusen varit de senaste åren har det visat gång på gång att vi behöver en specialutbildad rättsinstans som handlägger just sådana specifika ärenden. Om den svenska rovdjurspolitiken ska få större chans för en bred acceptans ute i byarna och vid köksborden är det dags att de beslut som rör rovdjur, jakt och glesbygd generellt förankras där problemen är som störst och påverkar människor mest.

Att man valt förvaltningsrätten i Luleå ser jag dessutom bara som positivt då man där har en större chans att få en landsbygdsboende, eller i alla fall en person som har en större förståelse för de landsbygdsboende, i och med närmare avstånd till glesbygd, än om den istället till exempel hade varit belägen i

Skogsmästarexamen, fast utan examensbevis än så länge

Äntligen stod vi där ute i solen på herrgårdstrappen klädda i kostymer och klänningar färdigbakade, även om nu långt ifrån alla fått ut sin examen. Många av oss kände oss förmodligen både upprymda, förväntansfulla inför framtiden, något bakfulla och lite sorgsna, allt på samma gång.

Det var med blandade känslor som min ordinarie studietids sista dag äntligen var kommen, den dag som jag kämpat mig allt mer närmare varje dag, månad och år som gått. Efter en total tid på fyra år med både ett basår på Jälla utanför Uppsala och tre resterande år på Skogsmästarskolan här i Skinnskatteberg så var jag färdig. Även om jag i sinnet sedan en ganska lång tid varit just klar och med en oerhört låg studiemotivation till trots så har jag ändå klarat mig ganska hyfsat. Innan jag kan få ut mitt examensbevis i näven så har jag bara några omtentor kvar och en liten del av mitt examensarbete att skriva färdigt.

Rent pragmatiskt antar jag att jag kommer att vara just utexaminerad Skogsmästare någon gång under 2018, tiden fullkomligen flyger iväg.

Skogsmästarskolans herrgård

Skogsmästarprogrammet 13/16

Nu står jag i väntan på anställningsbesked och förhoppningsvis får jag ett av de arbeten jag tagit mig till intervju på, för att sedan ta mig tid att plugga inför och skriva tentor. Går inte det får det nog kanske bli något av en egen firma med både det skogliga och det skriftliga centralt placerat, vem vet var man hamnar. Det får ödet bestämma.
Christer

Krönika: Ta vara på landsbygdens urkraft

Texten har i sin helhet, om än modifierad, publicerats i tidningen Jakt & Jägares nummer för maj månad. 

Natur- och landsbygdsromantiken växer sig allt starkare runt om i landet, för att upptäcka och uppmärksamma det faktumet är det bara att se sig om och fråga vänner och bekanta. Människor som på ett eller annat sätt fått lov att flytta från sina hemorter för att antingen få ett jobb, en utbildning eller helt enkelt för att de vaknade upp en dag och kände att de måste upptäcka och se någonting annat. Att få perspektiv på både sig själv, den miljö man växte upp i och därutöver se sig runt i Sverige, eller världen. Just det sistnämnda tror jag själv är en viktig lärdom för alla, oavsett hur mycket man än älskar sin hembygd.

Att vara jägare har därutöver ibland, eller ofta, sina fördelar. Vi ägnar en otroligt stor del av vår fritid ute i skogen, på fjället, åkern eller havet. Oavsett var vi ägnar oss åt jakt, fiske eller de viltvårdande åtgärder vi är förpliktigade att utföra så är vi där och handgripligen känner på det där som egentligen är det enda viktiga i livet, att göra det man tycker om.

När jag var yngre hade jag föreställningen att allt skulle ordna upp sig när jag blev äldre, som om alla bitar till slut skulle falla på plats. Jag skulle få möjligheten att gå en utbildning jag tyckte om, jag skulle hitta ett intressant, utvecklande och välbetalt jobb och jag skulle till sist bosätta mig där jag trivdes bäst. Nu när jag blivit lite äldre inser jag dock att det inte alltid blir som man tänkt sig. En livsplan eller de framtidsutsikter du en gång i tiden haft kan komma att förändras, och jag kan nog till och med sträcka mig så långt att jag med säkerhet kan skriva att det kommer att göra det.

I Juni går jag ut min universitetsutbildning på Skogsmästarskolan och jag är, precis som förmodligen majoriteten av svenska studenter, lite lätt skärrad inför vad som väntar på mig där ute. Tiden har fullkomligen rusat iväg och jag har faktiskt inte riktigt hunnit med. Plötsligt så var livet det där som hände medan du planerade någonting annat, vilket John Lennon klyftigt kläckte ur sig i en av sina låttexter någon gång på 80-talet. En sak jag dock med säkerhet har lärt mig under alla dessa år så är det att det knappast spelar någon roll med vad du sysslar med så länge du är lycklig.

Runt om i landet bultar en landsbygd knökfull med olika slags möjligheter som det egentligen aldrig till fullo tagits tillvara på. Lands- och glesbygden är den del av landet som genom alla tider fått stå i bakgrunden oavsett om det var det som varit med och byggt upp Sveriges välfärd till vad den är i dagsläget.

Ute på landsbygden står ineffektiva, halvt raserade kraftverksdammar som hindrar en blomstrande fisketurism, skolor och sjukhus som aldrig fick komma till användning eller som en gång i tiden utgjort en betydande del av bygden men som nu står tomma, öde. Ute på landsbygden finns det eldsjälar som år ut och år in lägger ned tid och pengar på hembygden, den plats på jorden som de älskar allra mest. Oavsett om det är jakt, fiske eller olika slags idrotter som denne brinner för. Det är sorgligt att den svenska staten tillåter det hela till att fortgå. Det är tragiskt och dumdristigt att hela landet inte tas tillvara.

I många hänseenden är det den svenska statens yttersta ansvar att erbjuda sina invånare den offentliga service som vi alla är med och betalar för oavsett var i landet vi väljer att bo. Självklart med vissa inskränkningar beroende på att du kanske vill bo i fjällvärlden eller ute på en ö i skärgården vilket naturligtvis kan göra det svårare för dig att få ta del av offentlig service. Vissa saker får man helt enkelt ta med i beräkningen.

Hos personer som är eller på senare tid blivit jaktintresserade finns det förmodligen många som kan tänka sig att flytta ut till landsbygden för att fullfölja sina drömmar. I många fall är det bara möjligheten till jobb och utbildning som är den begränsande faktorn. I många fall har Sverige kommit en bit på vägen genom en utbyggnad av fibernät, mobiltelefoni och annan infrastruktur, men man kan ändå få uppfattningen om att det är i storstadsregionerna som det mesta krutet läggs.

Det är hög tid för Sverige att  ta tillvara på den urkraft som gror ute i bygderna och det är dags för oss på landsbygden att tala om det.

Christer Mattsson

Krönika: Skogen – den älskade, den brukade

Texten har tidigare publicerats i tidningen Jakt & Jägares marsnummer 2016. 

Så länge som människan funnits har vi på olika sätt brukat havet och skogen till vår fördel. Inte minst genom ett långsiktigt hållbart uttag av viltstammarna, fiske och samling av föda eller för den delen genom ett tämjande av olika djurarter. Djurarter som har haft och som än idag har en oerhört stor betydelse för oss, trots att vi numera ofta lever långt ifrån den människa som till sist lämnade jakt, fiske och samling för bondesamhället, det samhälle som utvecklade dagens moderna värld.

Det som de flesta av dagens människor inte riktigt kommer ihåg är att vi än idag lever på naturens premisser. Om än även fast vi blivit väldigt duktiga på att anpassa oss själva och de medel som vi använder oss av till vår fördel. Trots mediciner, genmodifikation och all annan utveckling så är människan fortfarande det där rovdjuret som levde genom att jaga, fiska och samla.

Att långsiktigt bruka naturen med skörden av de produkter som vi människor får från skogen, åkern och havet är inte bara bra för oss som lever nära inpå den, utan även framtidens generationer. Om inte människan inser att hon är beroende av naturen så har hon heller inga större problem med att förstöra den. Skapar vi däremot en närmare relation till ekosystemen märker vi snabbare om de är i förändring och därmed kan vi stanna upp eller helt stoppa olika klimatförändringar i ett tidigare skede än utan.

Skog är en resurs som vi aldrig riktigt förstått innebörden av. Som ett långt vidtaget exempel på detta är den jättelika ekskogen som står på Visingsö, den ö som beskogades av Svenska staten för att tillhandahålla ekvirke åt den dåvarande flottan. När ekarna stod fullvuxna och färdiga att användas hade flottan sedan länge övergått till andra material. En liten anekdot till ekarna på Visingsö är dock att ekvirket istället nu används i svensk whiskytillverkning.

Skogen är dessutom för mig, och förmodligen en majoritet av er läsare, den mest betydelsefulla miljön jag känner till. Det är i den jag känner mig som hemma, återupplever det lugn, den frihet och den lycka jag behöver för att fungera. Speciellt om jag tillbringat en större tid i bebodda trakter. Trots detta så kommer jag att i mitt framtida arbetsliv tjäna pengar på att avverka och utföra skötselåtgärder på den, vilket gör det hela lite underligt. Detta då de flesta av oss föredrar om skogen är i ett slags vakuum. Det ska se ut som det alltid sett ut. I mina ögon är det dock trots dessa känslor oerhört viktigt att vi brukar den svenska skogen och naturen i stort, inte minst för att skapa och bibehålla den så kallade bioekonomin och de värden som det gröna guldet skapar.

Skogen är en oerhört viktig resurs i det framtida Sverige, inte minst ur ett klimatperspektiv. Idag släpps det till exempel ut 68 miljoner ton koldioxid och den svenska skogen tar upp 35 miljoner ton. Ju mer avverkningsmogen skog som huggs ner och ersätts med en mer snabbväxande genetisk förädlad skog, ju högre koldioxidhalt kan tas om hand från atmosfären och ju mer förnyelsebart material har vi möjlighet att använda oss av.

Oavsett detta är skog alltid ett intressant samtalsämne då den kan se helt annorlunda ut beroende på var i landet du bor, var du kommer från eller hur långt in i den som du vågat vandra. Skogens utseende kan även skilja sig beroende på vilken syn du har på det skogsbruk som människan genom alla tider ägnat sig åt. Antingen uppskattar du ett hygge eller så gör du det inte. Antingen föredrar du en tät och mörk, mossig barrskog eller så föredrar du en ljus lövskog där fåglarna flyger fritt från trädtopparna. Skog är ett otroligt vitt begrepp.

Jag har genom min utbildning på Skogsmästarskolan upplevt den stora skillnad som finns i Sveriges skogar, över hälften av all landmassa är täckt av den så vi är oerhört många som tar den för givet.  Antingen finns det skog bredvid vägen, intill sommarstugan eller på jaktområdet, men när vi pratar om biologisk mångfald och skogsbruk blir det mer komplext. Speciellt efter att det kommit rapporter om att den döda veden ökar i skogen och många av de rödlistade arterna är knutna till just den döda veden.

Med den gröna kolatomen från skogsråvara kan vi dessutom göra allt som vi idag gör med olja. Under det senaste året har till exempel forskare från Kungliga Tekniska Högskolan tagit fram en radiostyrd bil vars tak är helt och hållet tillverkad av kolfiberkomposit från skogen. Till och med radiobilens batteri har ligninbaserade elektroder. Forskningen pekar därmed mot att vi även i framtiden kan luta oss mer och mer mot den skogliga rikedom som en gång i tiden byggt upp landets ekonomi.

Christer Mattsson

Krönika: Överklagandena och vargylen

Trots att jag försökt hålla mig borta från att skriva om varg så gick det inte längre att hålla sig, i och med överklagandena kring vargjakten 2016. Texten har publicerats i sin helhel, om än redigerad, i Jakt & Jägares marsnummer 2016. 

Det finns förmodligen väldigt få saker som påverkar människan lika mycket som våra stora rovdjur. Det hela gäller oavsett om det är lejon, geparder, björnar eller vargar. Oavsett om man bor på landsbygden, i en stad, i Afrika, Italien, Alaska eller i Sverige. Oavsett om man arbetar med djurhållning, biodling, skogsskötsel eller stadsplanering och vare sig om man handlar all sin mat i affären eller tar del av skogens skafferi genom jakt och fiske.

Många av er som läser det här reagerar förmodligen på det ovanstående, just på grund av att trots rovdjurens påverkan så är det ändå främst de som levt hela sina liv i en storstad och handlar all sin mat i affären som värnar och värnat mest om rovdjurens utbredning och fortlevnad. Speciellt i ett land som är så centraliserat som Sverige. Och på ett sätt reagerar ni fullt förståeligt, men på ett sätt så påverkas vi alla av rovdjuren.

Detta på grund av att om vargen, björnen, lejonet eller geparden inte påverkar dig direkt så gör de det indirekt. Antingen så påverkar de dig genom en minskad hagmarksareal som dels påverkar biodiversiteten på ett negativt sätt och dels genom en igenväxning. Rovdjur påverkar dessutom priserna på svenskproducerade livsmedel genom fördyrande åtgärder för produktionen av kött, mjölk och andra animaliska produkter. Eller för den delen ditt eget välbefinnande genom en begränsning av jakt-, tränings eller friluftsutförandet som trots allt är någonting ursprungligt i den svenska folksjälen.

Oavsett detta så tycker jag dock ändå att varg och andra svenska rovdjur fått utstå lite för mycket spott och spe från jägare och andra naturbrukare på senare tid. Detta då det inte är vargen, björnen eller lodjuret som beter sig konstigt och onaturligt, utan att det snarare är den svenska rovdjurspolitiken och hela den cirkus som vi varje år vid en eventuell vargjaktsstart tvingas genomgå som är både underlig och vanhedrande. Speciellt efter att det dessutom nu på senare tid kommit fram att det var hela sex olika domstolar som varit involverade inför och under årets licensjakt på varg.

Det är i mina ögon ytterst underligt att den svenska staten fortsätter att tillåta folk som aldrig i sina liv kommer att påverkas nämnvärt av rovdjurs direkta påverkan får överklaga vargjaktsbeslut. Beslut som återigen ger möjligheter att sätta hela processen i långbänk år ut och år in. Det hela känns som någon slags repris av ett dåligt teveprogram som vi varje år blir tvingade att se på. Av personer som inte ens är i samma rum. Och som tvånget till trots varken betalar elen, tevelicensen eller teven.

Just att årets vargjakt stoppats har dessutom påverkat mig själv då jag var en av de som hade planerat att medverka under jakten i ett av de utpekade reviren. Jag tänkte medverka dels som passkytt, men även som drevkarl eller spårare om det behövdes. Om det därmed inte hade varit för överklagandena från Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden och Svenska rovdjursföreningen så hade det för min egen del varit mitt livs första vargjakt. Just nu när jag skriver den här krönikan verkar det dock inte alls bli av och jag är tyvärr heller inte särskilt positivt inställd till om det över huvud taget kommer att bli någon licensjakt i år.

I vårt fagra grannland i väster har man en helt annan syn och politisk svansföring kring rovdjur, landsbygdsfrågor och tamdjurshållning. I norska Vest-Telemark går nämligen kommunerna samman och bildar ett jaktlag som snabbt ska kunna rycka ut och avliva rovdjur som tar djur på bete. Det hade varit både intressant och givande om vi fick en sådan även i vårt, mer rovdjurstäta land. Då hade vi på riktigt haft möjligheter till en levande landsbygd. Jägarna i det norska jaktlaget är dock anonyma på grund av trakasserier och hot.

Just samma företeelse har även blivit allt vanligare i Sverige under senare tid, vilket bland annat uppmärksammats efter uppgifterna om eftersöksjägaren Mattias Heed som avlivade en svårt skadad varg i Värmland under nyårshelgen både blivit mordhotad, sin bilruta krossad och i övrigt fått bilen tillbucklad.

En helt annan, mindre jaktfientlig, historia är dock även det glädjande beskedet att allt fler svenska kändisar visar upp att de är jägare på sociala medier. Att allmänheten får se att vanligt folk och folkkära personer tar jakten i försvar behövs i den allt urbanare värld vi lever och verkar i. Tummen upp för både skådespelaren Henrik Schyffert och MMA-brottaren Alexander ”The Mauler” Gustafsson som på senaste tid lagt upp bilder på nedlagda vilt och sig själv i full jaktmundering på sociala medier.

Christer Mattsson

Krönika: Intensivkurserna, utrustningen och etiken

Texten har publicerats i Jakt & Jägare 1/2 2016.  

Människan har genom alla tider bedrivit jakt på olika sätt, men vi har enbart de senaste åren trott att vi är lämpliga att gå ut ensam i skogen med syfte att ta livet av ett vilt efter en tre dagars intensivkurs på en herrgård. Det handlar inte längre om att vi jaktutövare står inför en allt glesare jägarkår med tomma jaktlag och skogsägare som får sin skogstillväxt fullkomligen uppäten, utan snarare om det stora antalet nybakade jägare som tror att de är kompetenta nog att komma med och jaga efter en dryg helgs intensivkurs och efterkommande uppskjutning.

Man har den senaste tiden på något sätt flyttat över ansvaret från kursledarna till de framtida jaktlagen att ansvara för en säker vapenhantering, etiskt rätt avlossade skott och den viltkunskap som vi jägare varje jaktdag kan ställas inför. Det hela är inte bara intressant för vår egen säkerhets och viltets välbefinnandes skull, utan även rent vapenmässigt. Speciellt i de tider där allt fler vill begränsa det svenska och europeiska vapenägandet. Det kan inte vara meningen att man bara på några få dagar kan få en jägarexamen och därigenom bli en vapenägare, utan det bör ställas högre krav på jägarexamenseleverna med både teoretiska och praktiska tester. Å andra sidan bör vi dock rikta vår kritik mer mot de kursgårdar som arrangerar intensivkurser som kan vara både för korta och oseriösa.

Legalt vapenägande är dessutom ett område som den senaste tiden fått ett nyvunnet intresse från Europeiskt håll. Speciellt efter det fruktansvärda terrordådet som medlemmar i den islamistiska terrororganisationen Islamska staten utförde i Paris i mitten av november förra året. Terrordådet har fått EU-kommissionen att skarpt ifrågasätta det legala jaktvapenägandet som främst finns i länder med höga viltstammar och mycket skogsmark. Man har nu kommit med förslaget att kraftigt begränsa jaktvapens funktioner och då främst halvautomatiska mekanismer, men det pratas även om att införa en tidsbegränsning på vapenlicenser och ett slopande av den internetbaserade handeln med vapen, ammunition och vapendelar. Förslag som kan vara rena dråpslag mot den redan nuvarande ansträngda svenska jakthandeln.

Debatten kring förslagen från EU-kommissionen är minst sagt ett kraftigt efterskalv av debatten om Svenska Jägareförbundets vapenpolicy och Polismyndighetens lyssnande till den förra året. En policy som även den kraftigt ville begränsa vapenägandet på grund av vapnens utseende och funktioner. Sveriges största jägareförbund har dock sedan i somras arbetat med sin policy och revideringen ska vara i sitt slutskede när denna tidning kommer ut i tryck. Det är oavsett detta oerhört nyttigt för jakt- och skyttesverige att öppet föra en diskussion kring de för oss nya vapentyper och funktioner på våra befintliga jaktvapen. Diskussionen är viktig oavsett vilket förbund man är med i då Svenska Jägareförbundet agerat som remissinstans för Polisens vapenlicenshantering och därigenom påverkat långt många fler jägare än vad som är medlemmar i förbundet.

Vi är trots allt många som anammat den nya tekniken, de nya materialen och försett oss med ljuddämpare, belysta riktmedel i kikarsiktena och komposit- eller träkolvar med höj- och sänkbara kolvkammar bara för att ta ett par exempel. Det är av den anledningen också väldigt viktigt för oss och våra politiker att förstå att den teknik vi använder oss av idag inte alltid kommer vara den mest lämpade för uppgiften. Istället för att då begränsa jägare och sportskyttars önskan om att hela tiden bli bättre på det vi tar oss för borde vi och våra folkvalda istället uppmuntra ny teknik och nytt material i skjutvapen, ammunitionstyper och de tillbehör som hela tiden blir fler och mer tekniskt avancerade.

När skjutfärdigheter därutöver är att jämföra med vilken annan sportmässig färdighet som helst och därigenom måste underhållas kontinuerligt är det också välkommet med nya skjutträningsformer. Dessa har under alla tider utvecklats och det går till exempel redan nu att träna skytte inomhus med hjälp av laserpatroner, eller för den delen, skarp ammunition mot en filmduk. Om man nu inte vill stå utomhus och skjuta mot en löpande älg förstås.

Viltet är inga levande måltavlor och av den anledningen är olika former av sport- och jaktskytte a och o i en etiskt rätt och försvarbar jakt. Denna suveräna utveckling av skytteträningen är kanske framför allt välkommen på de geografiska områdena vars skjutbanor på olika sätt snöat in.

Det är dock förmodligen just hos oss jägare som blir handikappade så snabbt snön, eller för den delen mörkret, kommer som inomhusanläggningarna kan göra störst nytta. Dels för att få fler jägare intresserade av skjutträning och den otroliga mångfald av olika skjutmoment som finns, men även möjligheten att kunna prova att avlossa jaktmässiga skott som du aldrig skulle testa i det vilda och för att öka och ta fram skyttet som den folkrörelse som det verkligen är.

Christer Mattsson

Krönika: Vad är egentligen jaktlycka?

Texten har i sin helhet publicerats i Jakt & Jägares decembernummer 2015.

För en del av Sveriges jaktutövare handlar själva definitionen av  jaktlyckan hur många älgar, björnar, kronhjortar eller rådjur man dragit streck för i sin jaktdagbok. För mig och många andra handlar dock inte jakten om det stora antalet vilt man skjutit under sin tid på jorden. Utan för oss handlar jakt snarare om den gemenskap vi upplever tillsammans med våra jaktkamrater och hundar. Jakt handlar även om närheten till naturen, det högkvalitativa kött man får från den och de upplevelser man som jägare hela tiden upplever där ute. Men självfallet även de erfarenheter man hela tiden får.

Just det här jaktåret, som för mig när denna text kommer ut från tryckeriet snart är vid sin vägs ände, har jag förmodligen aldrig tappat bort så många prylar hittills i mitt liv. Jag har lyckats med bedriften att lägga en GPS-handenhet på biltaket och åkt iväg, jag har slarvat bort en utlånad ansiktsmask man har vid trädskällarjakt på skogsfågel och som om inte dessa saker vore nog så har jag dessutom  tappat bort en dyr och riktigt bekväm jaktradiohörselsnäcka. Vi har hittills hittat åt både kamouflagemasken och hörselsnäckan, men handenheten verkar det vara någon annan, mer behövande, som har hittat. Det hela är självklart tråkigt, men man lär så länge man lever och jag får i alla fall tillbaka en del av köpeskillingen från försäkringsbolaget som jag trots allt varit förnuftig nog att ha tecknat en allriskförsäkring hos. Mig går det som tur är ingen större nöd på, även om det principiellt känns fel att köpa en ny. Det får helt enkelt vara sista gången som jag lämnar någonting på biltaket. Jag har dessutom möjlighet att påminna er läsare om just detta, det är nämligen dumt att göra samma misstag som andra om man likaväl kan undvika dem.

Inför jaktveckan i oktober hade jag, precis som jag skrev i förra månadens krönika här i Jakt & Jägare, stora förväntningar. Detta då den är för mig det sista rycket på jakt på älg i mina hemmamarker. Jag hade mer än gärna gjort en favorit i repris och skjutit ännu en stor älgtjur, eller en älg över huvud taget, på den mark som jag började min jaktliga bana på och även sköt min första älg på. I år blev det inte så. Jag har inte ens fått se en älg under oktoberjakten, utan istället har andra fått äran att fälla älgar i olika former. Men det är precis så jakten är och borde vara. Den ska inte vara förutsägbar, utan just det omvända. Det ska med andra ord vara svårt att jaga, annars finns det ingen direkt spänning i det hela.

Att Sverige är ett otroligt mångfasetterat land har jag skrivit om förut och jag kan fortfarande skriva under på det. Från den karga och den jämförbart viltfattiga taigan jag själv kallar för hemmamarken i de nordligaste delarna av Ångermanland, de milsvida fjällmarkerna i Västerbotten till viltrika skogar i Södermanland och Skåne bedrivs det en mängd olika jaktformer. Trots att Sverige bara är  157,2 mil långt är det ett otroligt land att jaga i.

Av just dessa anledningar är det inte heller optimalt att ha samma regler över hela detta avlånga land. Speciellt eftersom det är så stora skillnader på vilttätheten, jaktens utformning och därmed även jaktens utövares redskap, erfarenhet och kunskap. På en del marker borde man kunna använda sig av åteljakt, på andra borde man kunna använda sig av snöskoter och andra terrängfordon som transportmedel ut i markerna eller till exempel mer än tre skott i vapnet vid jakt. Det sistnämnda gäller just vid björnjakt för er som aldrig varit med och jagat björn. Men om det egentligen är någon gång man borde ha fler chanser att få in ett dödande skott än tre borde det vara vid just jakt på större, relativt farliga rovdjur. Ingen intelligent person skulle avlossa ett osäkert skott mot en sådan och det är därför också lite underligt att våra beslutsfattare just tagit det beslutet.

Vi borde även kunna föra in den information som finns i vapenregistret till ett enda kort istället för att bära med sig originallicenserna eller underskrifter på baksidan av ett jaktkort som man varje år måste förnya. Kortet man enbart borde kunna bära på sig skulle kunna vara ett körkort eller annan identitetshandling som polisen läser in och därefter får informationen från. Det hela borde inte vara speciellt svårt att verkställa. Speciellt inte heller när handläggningstiderna är så här katastrofala som de är i stora delar av landet.

Christer Mattsson

Krönika: Taggad inför oktoberjakten

Trots att jag verkar glömt bort bloggen så har jag ändå en hel del besökare, välkomna oavsett om ni är ny eller gammal! Nedanstående text har publicerats i Jakt & Jägares novembernummer 2016. Allt gott!

Med siktet inställt mot de vidsträckta myrmarkerna och den plockhuggna gammelskog som jag sedan tidiga tonår sprungit omkring i fick jag äntligen möjlighet att få återuppleva den jakt hela mitt jaktliga liv egentligen bestått av och utmynnat i. Det jag beskriver är självfallet septemberjakt på älg i ett av landskapet Ångermanlands allra nordvästliga utmarker. Jag hade med andra ord fått möjlighet att åka hemöver och lämna fästingar, älgflugor och vargar bakom mig nere i Västmanland och Skogsmästarskolan för att under en kort stund enbart fokusera på jakt och för en kort stund lägga studierna åt sidan. Det som dock var annorlunda med just den här jakten var att man nu från markägarens sida infört restriktioner på vilka älgar som fick skjutas innan brunstuppehållet. Under september var det rekommenderat att jaktarrendatorerna enbart skulle skjuta kalvar, kor och tjurar horn som inte sträcker sig över tio taggar. För de flesta är det här ingenting som ter sig underligt, speciellt inte söderut i landet, men för oss skulle det få konsekvenser som vi inte innan kunde förutspå.

Genom sig själv känner man andra och självklart är det svårt att låta bli att trycka av om den store grå artigt presenterar sig på älgpasset, under ett ståndskall eller ett gångstånd. Speciellt om det hela skett lugnt och försiktigt vilket skulle ge stora möjligheter för en bra avfyrning och ett fullgott kulfång. Eller om det sker med en unghund som man inte ännu format färdigt. Allt detta vet jag och förmodligen även ni om ni kommer ihåg vad jag skrev i en av mina första krönikor förra året, eller om även ni ärats genom att få ett besök av skoveltjuren under en älgjaktsdag.

Trots detta så tycker jag att rekommendationen trots allt i sig inte är en särskilt dum idé. I alla fall om den dessutom hade gällt över större markområden och därutöver under den representationsjakt som sker på de flesta bolagsmarker ute i landet. Det verkar dessutom som så att denna förvaltningsmodell spridit sig och allt fler inser nog att det kanske ändå inte är en särskilt dum idé att låta bli att skjuta bort de tjurar som lämpar sig bäst till fortplantning innan de får göra just det, att betäcka älgkor under brunsten. En aspekt som blir speciellt viktig då forskning visat att älgkon enbart är mottaglig för befruktning under ett dygn under den. Om hon inte får till det med någon av de större revirhävdande tjurarna så kan hon brunsta om efter några veckor. Att därmed skjuta bort större tjurar under septemberjakten är inte bara dumt på kort sikt, utan även sett över en längre tidsperiod, speciellt i de områden som lider av ett högt rovdjurstryck eller som har småvuxna älgar och sent födda kalvar med låga kroppsvikter. Efter brunsten har man som jägare en lika stor chans att få dessa herrar i pass som innan, om än under en något kortare tidsperiod. Drömmen om den där älgtjuren med jätteskovelhorn är inte mer värd än den svenska älgstammens framtid.

Det här skriver jag även om jag är säker på att det förmodligen finns lika många älgskötselmetoder som det finns jägare i det här landet, men trots detta är jag säker på att det förmodligen finns väldigt få personer som någonsin blivit förmögna om de hela tiden tar från sitt kapital. Likaså bör även det kapital som springer runt i skogen skötas och behållas inför ett uttag av dess ränta i framtiden. Det är trots allt ändå räntan som vi jägare bör förvalta och leva av.

Under årets första älgjaktsdagar så gav jaktguden mig som sig bör olika prövningar och visar upp älgar som inte är skjutbara. Bara några tiotals minuter under första passet på årets första jaktdag sprang två större skoveltjurar förbi och dagen efter så hade jag haft chansen att få ännu en icke skjutbar älgtjur som även den hade kommit i pass. Om jag nu inte hade missat chansen på den och gått från passet det vill säga. Eftersom jag är den ende i jaktlaget som inte använder mig av en GPS-pejl så trodde jag att det ståndskall som jag hade inpå mitt pass var på ett icke skjutbart djur och att det dessutom var den numera pensionerade jämthunden Dick som skällde.  Dagen till ära fyllde Dick tolv som fick en sista jakt som födelsedagspresent innan en ärofull pension.

Under jakten i stortjurarnas rike är det inte alltid enkelt att jaga med taggrestriktioner, men det hela lönar sig förhoppningsvis efter brunstuppehållet och genom att de kommande årens föryngringar bär på bättre gener. Det verkar trots allt som om att vi kommer få en riktigt intressant oktoberjakt.

Christer Mattsson