Texten har tidigare publicerats i Jakt & Jägares marsnummer 2017, den 25:e krönikan. Det är sjukt hur snabbt tiden gått.
För mig och säkert för många av er läsare är mars och resterande månader under vårvintern synonyma med att sitta ute vid en å eller glänta med en rykande kopp kaffe, känna hur värmande solstrålar smeker över ansiktet och hur livet återigen är på väg att erövra markerna efter månader av en lång, mörk och kall vinter.
Våren är en utmärkt årstid att jaga bland annat räv, mård, nötskrika och bäver på. Dels för att de ofta syns väl mot den eventuellt kvarliggande snön och dels för att det är just på våren de ofta kan göra störst skada, i alla fall om vi pratar bäver.
Bäverjakten har gått och blivit en av mina absoluta favoritjaktformer. Det är något speciellt och lugngivande att sitta en eftermiddag vid en nyupptinad sjö eller å och bara njuta av tystnaden. Att återigen få känna pulsen och adrenalinpåslaget stiga när bävern ljudlöst glider fram inom skotthåll och till sist presenterar sig i ett perfekt skottögonblick.
Det hela känns som en slags belöning för att du tagit dig igenom den mörka och viltfattiga vintern, i alla fall här i Norrlands inland, där det inte finns så mycket att jaga under vintern. Om man bortser från jakt efter toppfågel, hare, räv och annat små- och pälsvilt som det under vinterhalvåret är jakttid på.
Under en ganska stor del av de mörka vintermånaderna har jag sett på filmer och serier som handlar om jakt i alla dess former. Jag har däremot blivit allt mer intresserad av dokumentära filmer om så kallade trappers från främst Alaskas vildmarker. Områden där jakt, fiske och fällfångst är en del av inkomsten, en slags nödvändighet för att de ska klara av att leva ute i skogen.
Även om det finns berättelser om män och kvinnor från den gamla goda tiden som förlitade sig på inkomsterna från sina fällfångster här hemma i Sverige så är det ändå mycket kunskap som gått förlorad när traditioner och jaktmetoder inte förs vidare från en generation till nästa. Även om jag själv är bekant med ett par personer som finansierar någon ammunitionsask med hjälp av inkomsten från sin fällfångst så är det ändå viktigt att hålla traditionen och kunskapen levande.
Fällfångst och övrig predatorkontroll går trots allt hand i hand med att leva av det naturen har ett erbjuda. Det går inte att hållbart bruka viltet utan att även ta en del rovdjur av daga, att hålla balansen mellan rovdjur och dess byten ingår i rollen som jägare.
Förutom slagfällor för mindre pälsvilt såsom mård och mink finns det idag även godkända fällor för räv, lodjur, bäver och vildsvin. Man får även snara ripor. I Västernorrlands, Jämtlands, Väster- och Norrbottens län får man även använda sig av fotsnara för räv efter att man genomgått en särskild utbildning. För att få använda sig av slagfälla för bäver och ripsnara måste man även genomgått särskilda utbildningar, vilka oftast kan anordnas genom jägareförbund.
För att få använda sig av slagfällor för mård och mink behöver du ingen jägarexamen, men väl ett statligt jaktkort och tillstånd att jaga på marken du använder fällan på. Fällor måste även tydligt märkas med namn, adress och telefonnummer till den som satt upp den oavsett om de är gillrade eller inte.
Istället för att märka upp sina fällor med namn, adress och telefonnummer såsom vi idag är tvingade till bör vi istället märka fällorna med det så kallade Jägar-ID som finns på Jägarexamensintyget som finns att ladda ner från Naturvårdsverkets hemsida. På så sätt riskerar de som använder sig av fällfångst inte att ovälkomna personer kommer att göra en påhälsning hemma hos sig.
Christer Mattsson
Ordjämten 