Krönika: Novemberkrönikan

Texten har tidigare publicerats i Jakt & Jägares novembernummer 2016. 

Trots att dimman låg djup över dalen, hösten åter erövrat skogen och på riktigt gjort sig hemmastadd kändes det ändå som att det var någonting som fattades. Gevär med ljuddämpare, högförstorande kikarsikte, stolryggsäck och termos. Vattentät jaktradio med tillhörande SÄPO-hörsnäcka, GPS-pejl med extrabatterier, matsäck och ammunition. Ullunderställ, membrankläder och kniv med buköppnare. Jag gick återigen genom utrustningen och kom på att det nog ändå var den där rätt så dyra, trebenta skjutstödet som jag kommit på att jag behövde till septemberjakten som fattades.

Just där och då satt jag alltså mitt i den nordjämtländska barrskogen och reflekterade över det hela. Att jakt gått från att vara det naturliga sättet att skaffa föda, en slags inkomstkälla som gav föda från skog till bord till att bli en riktig prylsport. Verktyg och förfinad teknik som på många sätt förenklat den, och samtidigt gjort oss som utövar jakt allt sämre jägare. De prylar som vi mer än gärna inkluderar i jakten har på många sätt förenklat den, men samtidigt gjort oss mer sårbara. Utan densamma är vi inte längre lika säkra, eller för den delen framgångsrika i vår roll som jägare. Jag är absolut inget undantag, även om jag gärna vill tro det. Eller för den delen skrivit krönikor som säger just detsamma.

Men trots detta har teknikutvecklingen även gjort oss mindre lika och mångfald har alltid berikat. Nuförtiden kan byälsten fortsätta vara i skogen med jaktkamraterna om han använder sig av de hjälpmedel som är nödvändiga för att han eller hon ska kunna sätta ett säkert skott i viltet. Med hjälp av detta har personer med olika slags handikapp fått större möjligheter att jaga i och med att moderna jaktvapen blir lättare, säkrare, mer snabbrepeterade och tekniskt utvecklade. Att anamma de hjälpmedel som kan hjälpa till att få ett säkert skott mot vilt, bedöma avstånd och se vad det är för slags djur har alltid varit en självklar del av jakten.

Att det därmed fortfarande finns en relativt stor misstänksamhet för jaktvapen med ett annat utseende än ”hur de alltid sett ut” är därför aningen underligt. Vapen, såsom allt annat måste få utvecklas, liksom andra verktyg vi människor använder oss av. Finns det material som är styvare, starkare och lättare borde vi även inkludera dessa inom så stor utsträckning som möjligt. Finns det kolvar som är mer ergonomiskt anpassade och med ställbar kolvkam och kolvlängd, kolvar med ett flackare pistolgrepp än vad morfars gamla mauser var bjuder vapnet troligen också in till ett annat slags skytte.

Kan vi genom kameralinser se vilket djur hunden jagar, besöker åteln eller viltväxlar och därigenom välja att undanta ett område eller bryta en såt bör vi också använda oss av dessa. Som vanligt är lagstiftningen obönhörligen efter och ofta visar de sittande politikerna ett väldigt svagt intresse i frågan, majoriteten håller inte på med jakt eller skytte. För mig är det fortfarande underligt att man behöver licens för att få ha en ljuddämpare till en älgstudsare, eller ett tillstånd för att få sätta upp en åtelkamera.

Trots detta så är det däremot ofta vi jägare som sätter käppar i hjulen för oss själva. Det är bland annat genom bilder på illa anordnat vilt som ligger blodiga, urtagna och sönderskjutna som jakten till slut kommer att begränsas och den världsunika acceptansen för jakt med stor sannolikhet kommer att minska. Facebook, Instagram, Twitter och andra sociala medier har under september och oktober månad helt och hållet översvämmats av bilder med en jaktlig anknytning.

Ofta är bilderna blodiga där man visar den ocensurerade verkligheten, att ett djur måste dö för att en annan ska kunna äta det. Trots att det förmodligen inte kommer som någon direkt överraskning för någon av er som får den här krönikan i näven så är det ändå majoriteten som bestämmer. Och majoriteten är tyvärr inte jägare i dagens samhälle, utan stadsboende som sällan reflekterar över liv och död, aktivt måste skjuta, fånga eller gräva upp det de vill äta för dagen.

Av just den anledningen är det extra viktigt att jägare land och rike runt verkligen tänker en extra gång innan de lägger ut en bild på ett vilt, även om lyckan är total och att ni ärat det innan genom att lägga en hand på det, tacka för dess liv eller på något annat sätt hedrat det. Att ni gjort det ser knappast den som får bilden rakt i sitt flöde på ett socialt medie. Speciellt när det är enkelt att lägga en grankvist eller ett höstfärgat blad över ingångs- eller utgångshålet, flytta kroppen från blodpölen eller att stoppa in tungan i käften igen.

Christer Mattsson

Krönika: Oktoberkrönikan

Texten har tidigare publicerats i Jakt & Jägares oktobernummer, 2016.

Trots att höstmörker, regn och frost återigen erövrat landets norra delar så är det ändå någonting speciellt med oktober. Att känna den där friska, kristallklara luften ute i den karga fjällskogen en tidig morgon är jag beredd att betala mycket för, som ni kanske förstår efter min senaste krönika här i Jakt & Jägares septembernummer. Oktober, liksom de övriga av jaktårets första jaktmånader, är oftast fylld av förväntan, längtan och om du har Diana vid din sida, eller helt enkelt bara en gnutta tur, kanske även euforisk lycka.

För några av er som läser den här texten har älgjakten alldeles nyss börjat, i alla fall på hemmamarken, men för oss som jagat älg sedan september är det ändå inte särskilt sällan man anser att det är oktober som är den riktiga älgjaktmånaden. Många jaktlag hemomkring har dessutom just lagt om den egentliga jakten till att främst jaga älg i oktober, särskilt på de områden som infört taggrestriktioner under septemberjakten.

Det är trots allt inte först i oktober som älgarna brunstat ifrån sig, hundarna och dess förare kommit in i den där absoluta toppformen och det är samtidigt inte sådär onödigt varmt som det kan vara under de två tidigare jaktmånaderna. De som ändå valt att jaga älg i september behöver däremot den där extra tiden som kan krävas för att fylla sin tilldelning innan snödjupet blir för stort och kylan för hård, vilket jag ändå förstår om man jagar i Norrlands inland.

Även om det är just främst augusti som kan vara olidlig varm för både hundar och villebråd så är det ändå den månad som jakten på en av Skandinaviens mest välpälsade, och farliga, vilt är belägen. Jag är av den anledningen fundersam till om det måste till en förändring kring att jaga ett så stort, och värdefullt djur, björn på en av årets varmaste månader. Speciellt eftersom det ofta tar en stund för länsstyrelsens personal att ta sig till platsen för att besikta de björnar som fälls, men även för att temperaturen i många fall kan skada hundar och det kött eller den päls man bör ta reda på efter att man skjutit sitt livs björn.

Björnjakten har dessutom tidigare i år återigen kantats av dåligt omdöme där man genom att lägga ut olovliga åtlar bestående av melass, havre och slaktrester från både älg och tamdjur fått jakten att bli inställd på sina håll. Eller att man använder sig av olika slags motorfordon för att genskjuta vilt när hunden väl kommit igång. Just det sistnämnda kan jag däremot förstå om man jagar vid hårt trafikerade vägar, där borde även jaktlagstiftningen mildras så att man har den möjligheten att snabbt kunna ta sig till vägen om man är rädd för jakthundens liv och hälsa. Men sätter man sig i en bil för att hinna fram och skjuta det djur som hunden driver borde det fortfarande räknas som ett jaktbrott, oavsett djursort.

Att dessutom använda sig av illegala åtlar för att locka björn är inte bara feltänkt för björnarnas skull, utan även för att man förstör för de jägare som inte använder sig av dessa. Dessutom finns det risker med att jaktkritiska personer även de kan använda sig av samma metod för att sedan anmäla dessa i syfte att begränsa jaktutövandet i ett område.

Jägare och allmänhet borde generellt se med strängare ögon på de som inte sköter sig. Speciellt nu när antalet personer som tar jägarexamen återigen är rekordstort, men även eftersom jägare från nordiska eller europeiska grannländer blir allt fler runt om i landet. I vissa fall kanske man till och med borde tänka om och införa ett guidetvång i områden som tidigare jagats hårt och i många fall oansvarigt från utländska jägare. Fjälljakten är även ett intressant område att ta en närmre titt på från lagstiftarnas sida.

En lösning på det kan vara att man från Länsstyrelsernas sida kan få ett större anslag från viltvårdsfonden och likväl borde de även kunna ta medel från organisationer och föreningar som kan antas vara mindre välsinnade mot ett svenskt jaktutövande. På så sätt kanske jägare dessutom kan vara mer välvilliga till att betala in jaktkortet än vad de är i dagsläget.

Övriga saker i den nuvarande jaktlagstiftningen jag fortfarande inte riktigt förstår och som man från våra politikers sida borde titta närmre på är antalet patroner man får ha i magasinet vid björnjakt. Rimligen borde man inte få färre chanser på sig om det väl går åt skogen i skottögonblicket, även om jag förstår just den lagstiftnings mening. Detsamma gäller även regelverket kring åtelkameror, vilka kan hjälpa till med och avgöra om det finns björnungar i ett område eller inte och därigenom kan styra över eventuell jakt till andra områden.

Christer Mattsson