Texten har tidigare publicerats i Jakt & Jägares novembernummer 2016.
Trots att dimman låg djup över dalen, hösten åter erövrat skogen och på riktigt gjort sig hemmastadd kändes det ändå som att det var någonting som fattades. Gevär med ljuddämpare, högförstorande kikarsikte, stolryggsäck och termos. Vattentät jaktradio med tillhörande SÄPO-hörsnäcka, GPS-pejl med extrabatterier, matsäck och ammunition. Ullunderställ, membrankläder och kniv med buköppnare. Jag gick återigen genom utrustningen och kom på att det nog ändå var den där rätt så dyra, trebenta skjutstödet som jag kommit på att jag behövde till septemberjakten som fattades.
Just där och då satt jag alltså mitt i den nordjämtländska barrskogen och reflekterade över det hela. Att jakt gått från att vara det naturliga sättet att skaffa föda, en slags inkomstkälla som gav föda från skog till bord till att bli en riktig prylsport. Verktyg och förfinad teknik som på många sätt förenklat den, och samtidigt gjort oss som utövar jakt allt sämre jägare. De prylar som vi mer än gärna inkluderar i jakten har på många sätt förenklat den, men samtidigt gjort oss mer sårbara. Utan densamma är vi inte längre lika säkra, eller för den delen framgångsrika i vår roll som jägare. Jag är absolut inget undantag, även om jag gärna vill tro det. Eller för den delen skrivit krönikor som säger just detsamma.
Men trots detta har teknikutvecklingen även gjort oss mindre lika och mångfald har alltid berikat. Nuförtiden kan byälsten fortsätta vara i skogen med jaktkamraterna om han använder sig av de hjälpmedel som är nödvändiga för att han eller hon ska kunna sätta ett säkert skott i viltet. Med hjälp av detta har personer med olika slags handikapp fått större möjligheter att jaga i och med att moderna jaktvapen blir lättare, säkrare, mer snabbrepeterade och tekniskt utvecklade. Att anamma de hjälpmedel som kan hjälpa till att få ett säkert skott mot vilt, bedöma avstånd och se vad det är för slags djur har alltid varit en självklar del av jakten.
Att det därmed fortfarande finns en relativt stor misstänksamhet för jaktvapen med ett annat utseende än ”hur de alltid sett ut” är därför aningen underligt. Vapen, såsom allt annat måste få utvecklas, liksom andra verktyg vi människor använder oss av. Finns det material som är styvare, starkare och lättare borde vi även inkludera dessa inom så stor utsträckning som möjligt. Finns det kolvar som är mer ergonomiskt anpassade och med ställbar kolvkam och kolvlängd, kolvar med ett flackare pistolgrepp än vad morfars gamla mauser var bjuder vapnet troligen också in till ett annat slags skytte.
Kan vi genom kameralinser se vilket djur hunden jagar, besöker åteln eller viltväxlar och därigenom välja att undanta ett område eller bryta en såt bör vi också använda oss av dessa. Som vanligt är lagstiftningen obönhörligen efter och ofta visar de sittande politikerna ett väldigt svagt intresse i frågan, majoriteten håller inte på med jakt eller skytte. För mig är det fortfarande underligt att man behöver licens för att få ha en ljuddämpare till en älgstudsare, eller ett tillstånd för att få sätta upp en åtelkamera.
Trots detta så är det däremot ofta vi jägare som sätter käppar i hjulen för oss själva. Det är bland annat genom bilder på illa anordnat vilt som ligger blodiga, urtagna och sönderskjutna som jakten till slut kommer att begränsas och den världsunika acceptansen för jakt med stor sannolikhet kommer att minska. Facebook, Instagram, Twitter och andra sociala medier har under september och oktober månad helt och hållet översvämmats av bilder med en jaktlig anknytning.
Ofta är bilderna blodiga där man visar den ocensurerade verkligheten, att ett djur måste dö för att en annan ska kunna äta det. Trots att det förmodligen inte kommer som någon direkt överraskning för någon av er som får den här krönikan i näven så är det ändå majoriteten som bestämmer. Och majoriteten är tyvärr inte jägare i dagens samhälle, utan stadsboende som sällan reflekterar över liv och död, aktivt måste skjuta, fånga eller gräva upp det de vill äta för dagen.
Av just den anledningen är det extra viktigt att jägare land och rike runt verkligen tänker en extra gång innan de lägger ut en bild på ett vilt, även om lyckan är total och att ni ärat det innan genom att lägga en hand på det, tacka för dess liv eller på något annat sätt hedrat det. Att ni gjort det ser knappast den som får bilden rakt i sitt flöde på ett socialt medie. Speciellt när det är enkelt att lägga en grankvist eller ett höstfärgat blad över ingångs- eller utgångshålet, flytta kroppen från blodpölen eller att stoppa in tungan i käften igen.
Christer Mattsson