Krönika: Jakt & Jägare 3 2017

Texten har tidigare publicerats i Jakt & Jägares marsnummer 2017, den 25:e krönikan. Det är sjukt hur snabbt tiden gått.

För mig och säkert för många av er läsare är mars och resterande månader under vårvintern synonyma med att sitta ute vid en å eller glänta med en rykande kopp kaffe, känna hur värmande solstrålar smeker över ansiktet och hur livet återigen är på väg att erövra markerna efter månader av en lång, mörk och kall vinter.

Våren är en utmärkt årstid att jaga bland annat räv, mård, nötskrika och bäver på. Dels för att de ofta syns väl mot den eventuellt kvarliggande snön och dels för att det är just på våren de ofta kan göra störst skada, i alla fall om vi pratar bäver.

Bäverjakten har gått och blivit en av mina absoluta favoritjaktformer. Det är något speciellt och lugngivande att sitta en eftermiddag vid en nyupptinad sjö eller å och bara njuta av tystnaden. Att återigen få känna pulsen och adrenalinpåslaget stiga när bävern ljudlöst glider fram inom skotthåll och till sist presenterar sig i ett perfekt skottögonblick.

Det hela känns som en slags belöning för att du tagit dig igenom den mörka och viltfattiga vintern, i alla fall här i Norrlands inland, där det inte finns så mycket att jaga under vintern. Om man bortser från jakt efter toppfågel, hare, räv och annat små- och pälsvilt som det under vinterhalvåret är jakttid på.

Under en ganska stor del av de mörka vintermånaderna har jag sett på filmer och serier som handlar om jakt i alla dess former. Jag har däremot blivit allt mer intresserad av dokumentära filmer om så kallade trappers från främst Alaskas vildmarker. Områden där jakt, fiske och fällfångst är en del av inkomsten, en slags nödvändighet för att de ska klara av att leva ute i skogen.

Även om det finns berättelser om män och kvinnor från den gamla goda tiden som förlitade sig på inkomsterna från sina fällfångster här hemma i Sverige så är det ändå mycket kunskap som gått förlorad när traditioner och jaktmetoder inte förs vidare från en generation till nästa. Även om jag själv är bekant med ett par personer som finansierar någon ammunitionsask med hjälp av inkomsten från sin fällfångst så är det ändå viktigt att hålla traditionen och kunskapen levande.

Fällfångst och övrig predatorkontroll går trots allt hand i hand med att leva av det naturen har ett erbjuda. Det går inte att hållbart bruka viltet utan att även ta en del rovdjur av daga, att hålla balansen mellan rovdjur och dess byten ingår i rollen som jägare.

Förutom slagfällor för mindre pälsvilt såsom mård och mink finns det idag även godkända fällor för räv, lodjur, bäver och vildsvin. Man får även snara ripor. I Västernorrlands, Jämtlands, Väster- och Norrbottens län får man även använda sig av fotsnara för räv efter att man genomgått en särskild utbildning. För att få använda sig av slagfälla för bäver och ripsnara måste man även genomgått särskilda utbildningar, vilka oftast kan anordnas genom jägareförbund.

För att få använda sig av slagfällor för mård och mink behöver du ingen jägarexamen, men väl ett statligt jaktkort och tillstånd att jaga på marken du använder fällan på. Fällor måste även tydligt märkas med namn, adress och telefonnummer till den som satt upp den oavsett om de är gillrade eller inte.

Istället för att märka upp sina fällor med namn, adress och telefonnummer såsom vi idag är tvingade till bör vi istället märka fällorna med det så kallade Jägar-ID som finns på Jägarexamensintyget som finns att ladda ner från Naturvårdsverkets hemsida. På så sätt riskerar de som använder sig av fällfångst inte att ovälkomna personer kommer att göra en påhälsning hemma hos sig.

Christer Mattsson

Krönika: Jakt & Jägare 1/2 2017

 

Texten har tidigare publicerats i Jakt & Jägares papperstidning nummer 1/2 2017. 

Sedan allt fler privatpersoner äger terrängfordon har även markskadorna efter terrängkörning ökat i stora delar av landet. Framförallt är det skador på våtmarker och ömtåliga marker i fjällområdena som oroar landets länsstyrelser som på olika sätt agerat för att minska skadorna.

Länsstyrelsen i Jämtland drog av denna anledning tillbaka det generella undantaget för jägare att med hjälp av terrängfordon ska kunna transportera sig från närmsta väg till sin jaktstuga i samband med övernattning vid till exempel älgjakt inför jaktsäsongen 2015/2016. Tidigare har jämtländska jägare haft möjlighet att ta sig ut till jaktstugorna med hjälp av terrängfordon även under de perioder som det inte finns snö på marken. Ett förfarande som enbart är tillåten i samband med skogs- eller jordbruk och för statliga eller kommunala tjänstemän i tjänsteärenden. Och för jägare för att kunna transportera ut fälld björn, älg, hjort eller vildsvin till närmsta väg.

All annan terrängkörning med motorfordon är enligt lag och förordningar förbjuden, förutom när det är så pass mycket snö eller is att man kan färdas i den utan att mark eller vegetation riskerar att bli förstörd.

Precis som de flesta redan är medvetna om är det enligt jaktlagstiftningen inte tillåtet att jaga med hjälp av motorfordon. Man får dessutom inte transportera vapen vid körning i terräng, med vissa undantag, varav utforsling av fällt vilt är en av dessa.

I Terrängkörningsförordningen står det dock att man får transportera oladdat vapen i motorfordon på skogsbilvägar och enskilda vägar då dessa inte anses som terräng. Man måste däremot ha ett tillstånd från mark- eller vägägaren för att få använda vägen. Vid snö och om vägen är oplogad får man även använda sig av snöskoter på vägen och då får oladdade vapen tas med utan ett särskilt tillstånd från länsstyrelsen, men du får inte lämna vägen med vapnet i pulkan.

Krångliga och länsspecifika regler försvårar för svenska jägare. I dagsläget är det tillåtet att ha med sig sitt oladdade klass 3, 4 och hagelvapen nedpackat i skoterkälken även utanför vägar i Norr- och Västerbotten. Detta är just specifikt för dessa två län, men inte i resten av landet, vilket försvårar en jämlik viltförvaltning och jaktutövande.

Enligt de båda länsstyrelserna har man gjort detta för att underlätta jakten i bland annat renbetesområdena. För att ingå under den generella dispensen i de två länen måste man däremot ha 5 kilometer från närmsta bilväg, men det är även där de slutar vara lika.

För att få använda skoter vid jakt i Norrbotten får man därutöver enbart förflytta sig en gång per dag, snöskoterns motor måste ha varit avstängd i 10 minuter och jakt får enbart ske 500 meter eller längre från skoterns uppställningsplats dygnet skotern nyttjats. Regler som länsstyrelsen i Norrbotten helt och hållet hittat på själv.

Att det är svårare att till exempel jaga älg i Norrlands inland än i Mellan- eller Sydsverige har jag skrivit om tidigare, vilket än en av anledningarna till att vi har olika jakttider beroende på var någonstans man jagar. Detsamma gäller givetvis även småviltsjakten. Att ha möjlighet att ta med sig sitt oladdade vapen ut på fjäll eller vidsträckta myrar nedpackat i skoterpulka borde inte enbart vara en möjlighet för jägare i Norr- och Västerbotten.

Istället borde länsstyrelserna även göra detta möjligt för jägare som har långt till sin jaktmark i stora delar av inlandet, där frånvaron av plogade vägar, mörka dagar och högt snödjup försvårar jakten på framförallt småvilt under vinterhalvåret.

De generella undantag som finns i de två nordliga länen borde med andra ord även sträcka sig över vissa delar av Jämtlands och Dalarnas län. Man borde vidare även ta sig en funderare kring om man samtidigt skulle tillåta transport av klass 1 och 2-vapen i terräng när man liks är i gång.

Även de jägare som är rörelsehindrade möts av de problem som skapas av att det inte finns en rikstäckande praxis i terrängkörningsfrågan. Just personer som är rörelse- eller funktionshindrade kan via enskilda dispenser från länsstyrelserna använda sig av terrängfordon vid jakt. De kan även sitta i bilar på till exempel älgpass.

Det skiljer sig dock mycket mellan landets olika länsstyrelser beroende på inom vilket län jägarna är bosatta. Om man som rörelse- eller funktionshindrad jägare ansökt om dispens i ett län gäller det inte i ett annat, vilket rimmar illa med hur landet Sverige ser sig självt.

Trots att landsbygdsminister Sven-Erik Bucht lovat att det skulle bli en förändring på detta redan innan jaktåret 2016/2017:s början har dessvärre inte mycket skett. Nu är det bara att hoppas att han hinner få något gjort i saken innan nästa höst, såhär kan vi ju inte ha det.

Christer Mattsson

Krönika: Decemberkrönikan

Texten har i viss form tidigare publicerats i Jakt & Jägares decembernummer 2016.

Vi är förmodligen många som förknippar vintermånaderna med att mata småfåglar med solrosfrön eller talg på en snöig gårdsplan och likaså kanske även stödutfodring av de fåtal rådjur som uppehåller sig vid samhällena för skydd från rovdjur och födosök. Vintern förknippas även starkt med att åtla in rävar och vildsvin för att kunna få en större överblick av hur markens bestånd ser ut eller som ett relativt säkert sätt för att man helt enkelt hålla populationerna i schack genom en lugn och selektiv avskjutning.

Rätt utförd är åteljakt både en effektiv och etiskt försvarbar jaktmetod och jag vill nog till och med gå så långt att jag även kallar den utmärkt. I alla fall i förvaltningen av mindre rovdjur som räv till större klövvilt som vildsvin. Med det skrivet bör man dock skilja på åteljakt och utfodring, vilket blir extra viktigt nu under vintern, då viltet ibland kan ha svårigheter att hitta tillräckligt med föda naturligt.

Det finns dock även jägare som utfodrar vilt även utanför de månader som viltet har svårt att hitta föda naturligt, vilket är med och gör främst vildsvinen en björntjänst genom att ge dessa ett dåligt rykte bland jordbrukare. Eller de som väljer att utfodra med sådant som man egentligen inte borde utfodra med.

Som ett svar på att få bukt på en på vissa platser överdriven utfodring och de viltskadeproblem som orsakas av den kom regeringspartierna tillsammans med Vänsterpartiet med en proposition vid namn ”Vildsvin och viltskador” i mitten av juni. Förslaget innehåller både förbud mot eller införa villkor om utfordring under vegetationsperioden, men även förenklingar kring användandet av åtelkameror och en snabbare handläggning av jakt efter de fyra stora rovdjuren.

Bakgrunden till propositionen öppnades upp genom att alliansens jaktlagsutredare redan 2014 föreslog ett förbud av utfodring av vilt under vegetationsperioden. Utredaren föreslog däremot även att det enbart skulle behövas en anmälan istället för ett tillstånd för åtelkameror och att inte avledande utfodring och åteljakt skulle begränsas.

Ett intressant inslag kring just åtelkamerorna var att de enligt jaktlagstutredningen enbart skulle vara igång mellan klockan sex på eftermiddagen till klockan sex på morgonen dagen efter. Detta helt enkelt för att minimera risken att allmänheten skulle kunna hamna på bild, vilket också var ett krav om man skulle kunna ta bort tillståndsbehovet.

Riksdagen röstade emot de delar av motionen som handlade om utfodring, men höll med om att mål i domstol som handlar om jakt efter björn, järv, lo eller kungsörn ska handläggas skyndsamt. Majoriteten höll även med om att det i vissa fall kan finnas ett behov av att reglera utfodring av vilda djur, men att det vore att gå för långt med ett generellt förbud inom större områden och utan en tidsbegränsning.

Riksdagen biföll även att det regelverk gällande åtelkameror borde ses över och att man istället för som i dagsläget behöver tillstånd enbart borde kunna anmäla sitt kamerainnehav, något som ligger helt rätt i tiden. Trots att riksdagen redan under förra året uppmanade regeringen att det borde ske ett undantag från tillståndsplikten för åtelkameror så har det däremot ändå inte hänt mycket på den punkten.

Det är både underligt och beklämmande att det tar en sån tid för regeringen i åtelkamerafrågan då en legalisering av användandet för sådana enbart skulle hjälpa till i förvaltningen av de svenska viltstammarna.

En svensk viltförvaltning bör dessutom, precis som majoriteten i Riksdagen tycker, drivas genom jakt, inte svält. Att då hjälpa jägarna i detta genom förenklingar och förbättringar i jaktlagen torde enbart ses positivt. Om man på riktigt menar att man vill få bukt med vildsvinsproblematiken i Syd- och Mellansverige bör man förutom åtelkameror även se på större möjligheter att använda sig av portabel belysning i samband med jakt i en större omfattning.

Vidare borde man få bukt på problemen med licenshanteringen hos Polismyndigheten. Jag skulle nog dessutom gå så långt att jag skulle vilja flytta ansvaret över vapenlicenserna från Polisen till en egen jakt- och viltmyndighet. Det skulle trots allt kännas bättre om licenserna handlades av någon annan myndighet än den som avsiktligt försöker begränsa ett legalt vapenägande genom att misstolka lagar och sprida desinformation kring ett legalt vapenägande.

En annan lösning på problemen kring licenshanteringen är att godkända och specialiserade vapenhandlare om möjligt ska kunna utfärda vapenlicenser till jägare som redan har licenser i en högre vapenklass och på så sätt inte behöver bli godkända vapenägare. Vi ska inte behöva få fler vapenhandlare i konkurs än vad vi redan fått. Det finns trots allt en hel del att förändra och förenkla i det svenska jakt- och vapenlagstiftningen.

Christer Mattsson

 

Krönika: Novemberkrönikan

Texten har tidigare publicerats i Jakt & Jägares novembernummer 2016. 

Trots att dimman låg djup över dalen, hösten åter erövrat skogen och på riktigt gjort sig hemmastadd kändes det ändå som att det var någonting som fattades. Gevär med ljuddämpare, högförstorande kikarsikte, stolryggsäck och termos. Vattentät jaktradio med tillhörande SÄPO-hörsnäcka, GPS-pejl med extrabatterier, matsäck och ammunition. Ullunderställ, membrankläder och kniv med buköppnare. Jag gick återigen genom utrustningen och kom på att det nog ändå var den där rätt så dyra, trebenta skjutstödet som jag kommit på att jag behövde till septemberjakten som fattades.

Just där och då satt jag alltså mitt i den nordjämtländska barrskogen och reflekterade över det hela. Att jakt gått från att vara det naturliga sättet att skaffa föda, en slags inkomstkälla som gav föda från skog till bord till att bli en riktig prylsport. Verktyg och förfinad teknik som på många sätt förenklat den, och samtidigt gjort oss som utövar jakt allt sämre jägare. De prylar som vi mer än gärna inkluderar i jakten har på många sätt förenklat den, men samtidigt gjort oss mer sårbara. Utan densamma är vi inte längre lika säkra, eller för den delen framgångsrika i vår roll som jägare. Jag är absolut inget undantag, även om jag gärna vill tro det. Eller för den delen skrivit krönikor som säger just detsamma.

Men trots detta har teknikutvecklingen även gjort oss mindre lika och mångfald har alltid berikat. Nuförtiden kan byälsten fortsätta vara i skogen med jaktkamraterna om han använder sig av de hjälpmedel som är nödvändiga för att han eller hon ska kunna sätta ett säkert skott i viltet. Med hjälp av detta har personer med olika slags handikapp fått större möjligheter att jaga i och med att moderna jaktvapen blir lättare, säkrare, mer snabbrepeterade och tekniskt utvecklade. Att anamma de hjälpmedel som kan hjälpa till att få ett säkert skott mot vilt, bedöma avstånd och se vad det är för slags djur har alltid varit en självklar del av jakten.

Att det därmed fortfarande finns en relativt stor misstänksamhet för jaktvapen med ett annat utseende än ”hur de alltid sett ut” är därför aningen underligt. Vapen, såsom allt annat måste få utvecklas, liksom andra verktyg vi människor använder oss av. Finns det material som är styvare, starkare och lättare borde vi även inkludera dessa inom så stor utsträckning som möjligt. Finns det kolvar som är mer ergonomiskt anpassade och med ställbar kolvkam och kolvlängd, kolvar med ett flackare pistolgrepp än vad morfars gamla mauser var bjuder vapnet troligen också in till ett annat slags skytte.

Kan vi genom kameralinser se vilket djur hunden jagar, besöker åteln eller viltväxlar och därigenom välja att undanta ett område eller bryta en såt bör vi också använda oss av dessa. Som vanligt är lagstiftningen obönhörligen efter och ofta visar de sittande politikerna ett väldigt svagt intresse i frågan, majoriteten håller inte på med jakt eller skytte. För mig är det fortfarande underligt att man behöver licens för att få ha en ljuddämpare till en älgstudsare, eller ett tillstånd för att få sätta upp en åtelkamera.

Trots detta så är det däremot ofta vi jägare som sätter käppar i hjulen för oss själva. Det är bland annat genom bilder på illa anordnat vilt som ligger blodiga, urtagna och sönderskjutna som jakten till slut kommer att begränsas och den världsunika acceptansen för jakt med stor sannolikhet kommer att minska. Facebook, Instagram, Twitter och andra sociala medier har under september och oktober månad helt och hållet översvämmats av bilder med en jaktlig anknytning.

Ofta är bilderna blodiga där man visar den ocensurerade verkligheten, att ett djur måste dö för att en annan ska kunna äta det. Trots att det förmodligen inte kommer som någon direkt överraskning för någon av er som får den här krönikan i näven så är det ändå majoriteten som bestämmer. Och majoriteten är tyvärr inte jägare i dagens samhälle, utan stadsboende som sällan reflekterar över liv och död, aktivt måste skjuta, fånga eller gräva upp det de vill äta för dagen.

Av just den anledningen är det extra viktigt att jägare land och rike runt verkligen tänker en extra gång innan de lägger ut en bild på ett vilt, även om lyckan är total och att ni ärat det innan genom att lägga en hand på det, tacka för dess liv eller på något annat sätt hedrat det. Att ni gjort det ser knappast den som får bilden rakt i sitt flöde på ett socialt medie. Speciellt när det är enkelt att lägga en grankvist eller ett höstfärgat blad över ingångs- eller utgångshålet, flytta kroppen från blodpölen eller att stoppa in tungan i käften igen.

Christer Mattsson

Krönika: Oktoberkrönikan

Texten har tidigare publicerats i Jakt & Jägares oktobernummer, 2016.

Trots att höstmörker, regn och frost återigen erövrat landets norra delar så är det ändå någonting speciellt med oktober. Att känna den där friska, kristallklara luften ute i den karga fjällskogen en tidig morgon är jag beredd att betala mycket för, som ni kanske förstår efter min senaste krönika här i Jakt & Jägares septembernummer. Oktober, liksom de övriga av jaktårets första jaktmånader, är oftast fylld av förväntan, längtan och om du har Diana vid din sida, eller helt enkelt bara en gnutta tur, kanske även euforisk lycka.

För några av er som läser den här texten har älgjakten alldeles nyss börjat, i alla fall på hemmamarken, men för oss som jagat älg sedan september är det ändå inte särskilt sällan man anser att det är oktober som är den riktiga älgjaktmånaden. Många jaktlag hemomkring har dessutom just lagt om den egentliga jakten till att främst jaga älg i oktober, särskilt på de områden som infört taggrestriktioner under septemberjakten.

Det är trots allt inte först i oktober som älgarna brunstat ifrån sig, hundarna och dess förare kommit in i den där absoluta toppformen och det är samtidigt inte sådär onödigt varmt som det kan vara under de två tidigare jaktmånaderna. De som ändå valt att jaga älg i september behöver däremot den där extra tiden som kan krävas för att fylla sin tilldelning innan snödjupet blir för stort och kylan för hård, vilket jag ändå förstår om man jagar i Norrlands inland.

Även om det är just främst augusti som kan vara olidlig varm för både hundar och villebråd så är det ändå den månad som jakten på en av Skandinaviens mest välpälsade, och farliga, vilt är belägen. Jag är av den anledningen fundersam till om det måste till en förändring kring att jaga ett så stort, och värdefullt djur, björn på en av årets varmaste månader. Speciellt eftersom det ofta tar en stund för länsstyrelsens personal att ta sig till platsen för att besikta de björnar som fälls, men även för att temperaturen i många fall kan skada hundar och det kött eller den päls man bör ta reda på efter att man skjutit sitt livs björn.

Björnjakten har dessutom tidigare i år återigen kantats av dåligt omdöme där man genom att lägga ut olovliga åtlar bestående av melass, havre och slaktrester från både älg och tamdjur fått jakten att bli inställd på sina håll. Eller att man använder sig av olika slags motorfordon för att genskjuta vilt när hunden väl kommit igång. Just det sistnämnda kan jag däremot förstå om man jagar vid hårt trafikerade vägar, där borde även jaktlagstiftningen mildras så att man har den möjligheten att snabbt kunna ta sig till vägen om man är rädd för jakthundens liv och hälsa. Men sätter man sig i en bil för att hinna fram och skjuta det djur som hunden driver borde det fortfarande räknas som ett jaktbrott, oavsett djursort.

Att dessutom använda sig av illegala åtlar för att locka björn är inte bara feltänkt för björnarnas skull, utan även för att man förstör för de jägare som inte använder sig av dessa. Dessutom finns det risker med att jaktkritiska personer även de kan använda sig av samma metod för att sedan anmäla dessa i syfte att begränsa jaktutövandet i ett område.

Jägare och allmänhet borde generellt se med strängare ögon på de som inte sköter sig. Speciellt nu när antalet personer som tar jägarexamen återigen är rekordstort, men även eftersom jägare från nordiska eller europeiska grannländer blir allt fler runt om i landet. I vissa fall kanske man till och med borde tänka om och införa ett guidetvång i områden som tidigare jagats hårt och i många fall oansvarigt från utländska jägare. Fjälljakten är även ett intressant område att ta en närmre titt på från lagstiftarnas sida.

En lösning på det kan vara att man från Länsstyrelsernas sida kan få ett större anslag från viltvårdsfonden och likväl borde de även kunna ta medel från organisationer och föreningar som kan antas vara mindre välsinnade mot ett svenskt jaktutövande. På så sätt kanske jägare dessutom kan vara mer välvilliga till att betala in jaktkortet än vad de är i dagsläget.

Övriga saker i den nuvarande jaktlagstiftningen jag fortfarande inte riktigt förstår och som man från våra politikers sida borde titta närmre på är antalet patroner man får ha i magasinet vid björnjakt. Rimligen borde man inte få färre chanser på sig om det väl går åt skogen i skottögonblicket, även om jag förstår just den lagstiftnings mening. Detsamma gäller även regelverket kring åtelkameror, vilka kan hjälpa till med och avgöra om det finns björnungar i ett område eller inte och därigenom kan styra över eventuell jakt till andra områden.

Christer Mattsson

Krönika: Att hålla drömmen levande

Texten har tidigare publicerats i Jakt & Jägares septembernummer, 2016.

Efter över ett halvårs väntan, förväntan och olika slags förberedelser så var äntligen jaktsäsongen 2016 här och till sist är även september månad. Nu väntar ett par månader fyllda av möjligheter, värme, skratt och svett, men även kanske en del förtvivlan, sorg och ilska.

Trots att jag inte fått ett enda skjutbart vilt in på mig under jakt under den föregående säsongen så ger jag mig ändå ut, det finns i dagsläget väldigt få saker som kan stoppa mig från att jaga just älg med ställande hund hemma i allra nordligaste delarna av Jämtland. Oavsett om det är gassande sol, tornet fullt av ilskna getingar eller om himlen öppnat sig en vecka i sträck. En gång kommer jag ihåg att jag blev så blöt efter en jakt att jag åkte 25 mil tur och retur bara för att hämta kvarglömda regnkläder.

Men det är dock just på grund av dessa anledningar som jag varje år väljer att lägga ner tid, pengar och engagemang. Jag vet däremot inte om det är någonting att skryta med, då de lärda säger att själva definitionen av dumhet är att utföra samma sak två gånger på raken och samtidigt förvänta sig ett annat resultat.

Jakt ska aldrig vara enkelt och vi jägare är nog dessutom en av de målgrupper som konsekvent är ute efter nya utmaningar och förbättringspunkter. Är det inte andra viltarter vi vill jaga så är det andra kontinenter vi vill åka till, andra jaktformer vi vill prova på eller helt enkelt bara prova någonting annat man är ovan vid.

Att ständigt jaga drömmen och att alltid leta efter saker att förbättra hos sig själv och de verktyg man använder sig av i jakten är inte bara viktigt för oss själva, utan även den svenska jaktutövningen. Är vi tillräckligt slipade fysiskt, etiskt och retoriskt finns det ingen ”miljöorganisation” i världen som kan stoppa oss och inskränka rätten att bruka det man äger, eller i alla fall arrenderar.

Som de allra flesta antagligen redan vet bygger jakten på den grundlagsstiftade äganderätten, vilken för övrigt även den blivit en allt hetare potatis efter politikerveckan i Almedalen. Vid ett av de 3824 evenemangen som hålls under veckan så var det just det som regeringens utredare av Skogsvårdslagen som av en händelse ifrågasatte om ett privat ägande av skog är lämpligt. Huruvida hon borde gjort det eller inte låter jag vara osagt, även om det minst sagt kan anses som olämpligt.

Den svenske jägarens jaktdrömmar är dock inte enbart likvärdiga med att vara ute i skogen på jakt efter björn i slutet av augusti, smyga på råbocken den 21 augusti, vaka bäver en vacker aprildag eller att äntligen få syn på den där stora skoveltjuren efter brunstuppehållet i oktober. Den kan också handla om att jaga lejon, buffel, antilop eller impala på Afrikas savanner.

Oavsett om din dröm är att jaga vildren i vårt västra grannland, de största vildsvinsgaltarna i Polen, den där mäktiga, men något för gamla, kronhjorten, lejon på Afrikas savann eller en helt vanlig storoxe i norra Jämtland är det viktigt att hålla drömmen levande. Och att inte låta andra människor se ner på dina drömmar och begränsa dina möjligheter till att uppnå dessa är en vital del av detta

En av mina egna stora jaktdrömmar, förutom att äntligen få skjuta den där stora björnhannen som då och då visar upp sig under septemberjakten hemma i nordligaste Jämtland, eller att åter få syn och en annan chans på någon ättling till den där storoxen som jag bomsköt när jag var ny som jägare, är att jaga vildren i Norge. Dels för att det är relativt små mål på långa avstånd och dels för att det är i oländig terräng.

Det hela är en jakt man med andra ord måste lägga ned pengar, tid, tålamod och en del blod svett och tårar i. Jag vet inte riktigt om det enbart är det som lockar, eller om det även är skyttet där man avlossar skott på relativt litet mål och på ett relativt långt håll. Men precis som med allt annat så lär väl även den drömmen ändra sig när man väl varit över till grannlandet och till sist måste bära hem renen. Som vanligt.

Om man borde skjuta mot vilt på längre håll än 150 meter råder det delade åsikter om, precis som allt annat, men om man känner sitt vapen och all annan utrustning, har tränat skytte på avståndet och i övrigt känner sig säker ser jag inte större konstigheter med det. Speciellt inte heller om man har ett modernare vapen och fullgod optik. Och har en hel del timmar på skjutbanan.

Christer Mattsson

Krönika: Den förberedde överlever

Texten har tidigare publicerats i Jakt & Jägares julunummer 2016.

Att förbereda sig för det oväntade är en slags försäkring för både dig själv och de du bryr dig om. Som jägare är vi dessutom ofta mer utbildade och erfarna än den vanlige icke-jagande medelsvensken. I alla fall när det gäller praktiska saker såsom hur man gör upp en eld, hur man klarar sig hemåt om man gått vilse och hur man håller i en kniv. Eller hur man dödar, tar ur, flår, styckar och till sist tillagar sitt tilltänkta villebråd. Det finns många exempel.

Allt är kunskaper som vi lärt oss genom tidens gång, kunskaper som vi måste kunna och upprätthålla för att få ut mer av den fritidsaktivitet de allra flesta jägare helst ägnar sig åt. Att sitta och vänta på en åtel, att spåra av ett berg, snara ripor på fjället, att skida miltals för att få syn på gammeltuppen eller helt enkelt smyga på ståndskall för en av sina ögonstenar är alla aktiviteter som på ett eller annat sätt gör oss nödgade att lära oss vissa saker. Speciellt om vi vill vara framgångsfulla.

Kunskap är aldrig tungt att bära och det kommer alltid vara den som är förberedd för det oväntade som överlever och som till sist kommer att lyckas. Så har det varit genom historien och så kommer det att förbli. Som ett exempel på det här är den uppfostran vi ger till våra barn, vilka uppmaningar de fått, vilka verktyg vi sätter i deras händer och därmed också den kunskap vi vill förmedla till de generationer som kommer efter oss.

Jag minns än idag hur jag som barn fick min första kniv och hur jag skulle hålla den för att inte skära mig, att jag aldrig skulle springa eller för den delen leka med den. En kniv är ett verktyg som trots allt kan skada andra, men rätt använd är den ovärderlig. Går du vilse och är utan kniv är man död sades det och jag har sedan jag varit liten alltid min kniv nära till hands i bältet när jag är ute i naturen. Med hjälp av kniv, tändstickor, fiskespö och kunskap har jag tillbringat många sommarnätter i skogen och fler kommer det bli. Jag har även valt att lära mig fler saker än vad som vissa anses vara nödvändigt, helt enkelt bara för att vara förberedd.

Principen ovan gäller dessutom med de flesta farligare verktyg oavsett om det är ett kul- eller hagelgevär, en kniv eller en yxa. Utan en ordentlig genomgång av vilken skada de kan tillskapa och hur man bäst undviker olyckor eller skador är dessa på ett eller annat sätt farliga. För mig och säkerligen många av er som läser den här tidningen har förmodligen i en relativt låg ålder fått lära oss hur man på ett säkert sätt hanterar de verktyg som vi använder oss av i jaktutövandet.

Det nya begreppet prepping har dessutom gått och blivit allt mer populärt. Nu är det helt plötsligt inte bara underliga personer med foliehattar på huvudet som förvarar drivmedel, vatten och matkonserver i förråd. Det är inte bara ensamma män som tror att undergången är nära som har elverk, solceller kopplade till batterier i förrådet eller en väska med saker som kan komma till handa om det oväntade trots allt skulle hända.

Preppers, det vill säga de män, kvinnor och barn som förbereder sig för det oväntade vet dessutom hur förnödenheterna ska användas på rätt sätt. Det står till och med i Bibeln att ”genom att ge en man en fisk är han är mätt för en dag, men genom att lära honom fiska är han mätt för livet”, fritt citerat. Trots att jag aldrig riktigt tagit mig igenom någon av de heliga texterna, även om jag försökt, blivit döpt och konfirmerad, så stämmer ordspråket ganska väl. Utan kunskap att använda de verktyg vi en dag kan bli tvingade att använda oss av är de väldigt lite värda.

Och efter att Sverige allt oftare drabbas av olika extrema väderfenomen såsom översvämningar, stormar, kraftigare snöfall och med en allt oroligare omvärld är det förmodligen väldigt sunt med privatpersoner som lär sig att använda de verktyg som man kan behöva när något oväntat inträffar. Personer som dessutom passar på att bunkra upp med några konserver, stearinljus, batterier, transistorradio, trangiakök och kanske till och med installerar en vedspis som även kan hjälpa till att värma upp huset. Vi kan och bör inte lita på att det kommer någon som räddar oss när skiten träffar fläkten. Att vara förberedd för det oväntade är ett friskhetstecken.

Christer Mattsson